Ett rum säger lika mycket om en viss tid som en byggnad. Men eftersom så kallad lös inredning saknar skydd i svensk lag lever vissa byggnader vidare, medan det är helt legitimt att förvanska, eller rent av riva, arkitektoniskt unika interiörer.

Ett aktuellt exempel är Svenska Slöjdföreningens forna styrelserum på Nybrogatan 7 i Stockholm. Det ritades av Gunnar Asplund 1931 och har förvaltats och använts av AI Pension, som nu ska överlåtas till Skandia Liv.

Eftersom det saknas lagstiftning är det helt upp till den nya ägaren vad som ska hända med Asplundrummet. En delegation med representanter från bland annat Statens Fastighetsverk, Riksantikvarieämbetet, ArkDes och Svensk Form uppvaktade nyligen Skandia Liv och Anders Bodin på Statens Fastighetsverk ska nu ansvara för en dokumentation om rummets historik. Sedan står hoppet till Skandia Livs välvilja.

I den bästa av världar skulle unika interiörer skyddas i kulturmiljölagen. Men hittills har alla försök att få till stånd en lagstiftning röstats ned i riksdagen med motiveringen att en sådan skulle utgöra ett ”intrång i äganderätten”. Så kommer det sig att arkitektritade möbler av högsta kvalitet med jämna mellanrum hamnar i sopcontainrar. Så illa kommer det inte att gå i det här fallet. Inte heller kommer Asplundmöblerna att krängas på Bukowskis, vilket rent juridiskt vore fullt möjligt. Däremot är risken överhängande att de intresserade institutionerna måste försöka hitta ett nytt hem för interiören. Liksom risken att de misslyckas med det.

Men man vet aldrig. Kanske existerar den mecenat som gör att till exempel Svensk Form kan betala hyran för rummet och därmed göra det tillgängligt för besök? För självklart finns det ett stort värde i en interiör, som det refereras till i var och varannan internationell fackbok om svensk arkitektur och design. Bättre exempel på ett hållbart rum får man leta efter.