Stockholm profilerar sig gärna med sitt rena, tillgängliga vatten men är i dag den enda nordiska huvudstaden utan ett kallbadhus. Malin Zimm undersöker badmöjligheterna. 

Såväl solsugna stadssimmare som nyfrälsta vinterbadare längtar efter att få bryta stadens rena vattenspeglar. Efter en tids tystnad i frågan dök flera förslag upp under 2020. Men varför har inte staden haft ett kallbadhus på 85 år?

Ett av de mest uppmärksammade förslagen på ett centralt placerat kallbadhus var Sandell Sandbergs förslag från 2007 som kom att kallas ”badringen”, förlagt till Norr Mälarstrand. Förslaget kom framför allt att väcka diskussionen om hur visualiseringar kan förföra och lura synen med skala och storlek. Det som såg ut som en rosa krusning på fjärden var i själva verket ett hotell med bad, 125 meter i diameter och 11 meter högt. Förslaget föll till lika del på sin uppblåsta skala som på bristen på förankring hos allmänheten.

Det är Riddarfjärden som står i fokus för de flesta badförslagen. Här låg Strömbadet, som uppfördes 1884 nordväst om Riddarholmen, ritat av bröderna Axel och Hjalmar Kumlien som en träkonstruktion i nyrenässansstil. När Stadshuset stod klart 1923 började badet alldeles intill skava lite mot huvudstadens självbild. Men det var till slut den allt sämre vattenkvaliteten i fjärden som tvingade sim- och badinrättningen i Norrström att stänga 1936.

Under sin korta tid som praktiserande arkitekt ritade Raoul Wallenberg 1935 ett förslag till badhus placerat på Riddarholmsterrassen. Det publicerades postumt i Tidningen Gamla Stan 1946, men kom aldrig att byggas. Drygt 85 år senare väcktes drömmen igen på andra sidan Riddarfjärden, denna gång med kraft av sociala medier och möjligheten till inflytande över både program och utformning. Projektet Kallbadaren drivs av David Bonsib, arkitekt, och Hannes Thörnhammar, affärsutvecklare. På Facebook har man fått rösta om placering av badet (där Söder Mälarstrand vann), varpå fyra förslag från olika arkitektkontor lades fram. Det vinnande förslaget av Andrén Fogelström är en rättfram sober träarkitektur med en snillrikt zonerad plan som skapar både avskildhet och tillgänglighet.

Medan de nya förslagen stöts och blöts ser det mörkt ut för stadens enda flytande badhus. Liljeholmsbadets öde beseglades för flera år sedan genom den utdragna processen som nu lett till att badet anses näst intill omöjligt att renovera. Nu ska badet rivas och tanken är att det ska byggas upp på nytt för att drivas av en privat aktör. Funktionen som bad framstår som mindre viktig för fastighetsborgarrådet Dennis Wedin (M), som hellre talar om en publik verksamhet som ska ge liv och rörelse i området. Liljeholmsbadets vänner värnar just det här badets speciella kvaliteter: en varm bassäng som det är lätt att komma i och ur för äldre och funktionsvarierade. Det är långt ifrån självklart för en privat aktör att möta den gruppens behov. Än så länge ligger Liljeholmsbadet vid Hornstulls strand, och även om det inte är ett kallbadhus så ger det en skaluppfattning om hur ett sådant kunde ta plats längs någon av Stockholms kajer.

Inte långt från Hornstulls strand ligger Tanto strandbad med den lilla bastun som byggdes 2016 för 540 000 kr. Nu skulle den behöva byggas ut och upprustas till en beräknad kostnad av 1,5 miljoner kronor, vilket staden säger nej till. Flera stadsdelar har skickat in förslag på bastubryggor, men stadsdelsnämnderna avvisar dessa med hänvisning till att tillgängligheten inte kan garanteras när bastun drivs av en förening. Staden menar att badtider uppdelade på kvinnor och män går emot tillgänglighetskravet. Men det blir samtidigt allt vanligare att föreningar tar över verksamhet inom idrott och fritid, då den grönblå majoriteten gärna släpper ansvaret från idrottsförvaltningen till föreningar för verksamheter som gym, gruppträning och simskolor.

Trots den politiska oviljan att finansiera nya eller rusta befintliga bad i Stockholm läggs ändå badförslag fram från politiskt håll. Under 2020 riktades blickarna åter mot Riddarholmen med omnejd från flera politiska håll, bland annat från Sverigedemokraterna, som gärna ser att kallbadhuset vid Riddarholmskajen återuppförs i sin ursprungliga form under namnet Nya Strömbadet. Staden ska ta fram planen för badet, är SD:s idé, varpå privata aktörer ska bygga och driva badet.

En liknande idé för Munkbrohamnen vid platsen för den gamla helikopterplattan presenterades förra sommaren av finansborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) som företrädare för den blågröna majoriteten i Stockholms stad. Ett kombinerat kallbad och uppvärmd pool öppen året runt skulle kunna öppna redan 2022, menar Jerlmyr. Sedan ett par år förs dialog med Nordic Urban som sedan 2017 driver liknande bad med stor framgång i Helsingfors. Bastu samt såväl barnvänliga som avgiftsfria delar av anläggningen utlovas av Nordic Urbans vd Raoul Grünstein. Erik Slottner (KD), trygghetsborgarråd, ser att ett bad kan bidra med ökat folkliv och trygghet på denna underanvända plats och är nöjd med att de 250 miljoner kronor som badet kostar inte belastar skattebetalarna.

Medan det i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors är möjligt att njuta av bad mitt i staden har Stockholms badplaner länge stått på grund. Under arbetet med Kallbadaren berättar David Bonsib att Stockholms hamnar inklusive stadens förvaltningar varit positiva till förslaget men att den byråkratiska vägen till genomförande är komplicerad. Bonsib pekar på att badförbud råder i stort sett överallt där det inte finns en inrättad badplats, trots att miljöförvaltningens mätningar visar på badbart vatten. För att reda upp i den grumliga byråkratin anser Bonsib att Stockholm skulle behöva ett badborgarråd. Det behövs någon som är beredd att hoppa i den djupa änden av problematiken.