Riksarkitekten får en alltför svag ställning
Inspirationen att tillsätta en riksarkitekt hämtas från Holland. Men den svenska riksarkitekten får mycket mindre makt än den holländska, skriver Veronica Hejdelind.
I slutet av förra året offentliggjorde regering en att man beslutat att tillsätta en riksarkitekt med placering i Malmö. Enligt kulturminister Alice Bah Kuhnke ska riksarkitekten vara ”en självklar remissinstans och komma med egna förslag på arkitektonisk kvalitet och hållbarhet inom bostadsbyggande och offentliga miljöer”. Av uttalandet framgår även att riksarkitekten ska agera stöd och bollplank för kommunerna, verka för att öka kostnadseffektiviteten i byggandet samt uppvärdera arkitekturen och göra den mer central i byggprocessen. Tjänsten placeras på Boverket.
Förslaget att inrätta en riksarkitekt formulerades ursprungligen i utredningen Gestaltad livsmiljö, som kom 2015. Förebilden återfinns i Nederländernas rijksbouwmeester, ett 200 år gammalt ämbete direkt underställt inrikesdepartementet. En myndighetschef med ansvar för statens arkitekturpolitik och byggande och medlem i Het College van Rijksadviseurs, ett oberoende statligt organ med ansvar för arkitektur, landskapsarkitektur, infrastruktur och stadsutveckling. Det är med andra ord ett etablerat ämbete som agerar utifrån en position i direktkontakt med politiken vilket ger stora möjlighet att påverka, driva utveckling och nå resultat. Det multidisciplinära och gränsöverskridande arbetssättet placerar arkitekturens samhällsbyggande funktion och roll i centrum, vilket synliggör dess relevans för samhälle och politik. Det är inte svårt att se varför det har inspirerat den svenska utredningen och regeringen.
Men i stället för att ge riksarkitekten en motsvarande position och roll placeras den på Boverket underställd dess generaldirektör, vilket ger en svagare ställning att agera utifrån. Riksarkitekten blir då den enda riksnågonting i den svenska statsapparaten som inte är myndighetschef. Riksantikvarien, riksarkivarien och riksbibliotekarien, ämbeten som för övrigt inrättades av Axel Oxenstierna under tidigt 1600tal, är alla direkt underställda departementet.
De som uttryckt att titeln riksarkitekt känns lite gammaldags är med andra ord inte helt fel ute. Och kanske är det inte enbart titeln som känns otidsenlig? I en tid när arkitekturen rör sig i allt mer multidisciplinära och gränsöverskridande fält finns anledning att fundera på om funktionen Riksarkitekt är rätt tänkt. Ett tvärdisciplinärt råd med kompletterande kompetenser hade varit mer i takt med tiden och sannolikt bättre kunskapsmässigt rustat att anta detta komplexa uppdrag.
Att staten tar ansvar och lyfter arkitekturfrågorna nationellt är naturligtvis positivt. Att ha en riksarkitekt är förhoppningsvis bättre än att inte ha något alls. Hoppas att mandatet blir starkt, att tid ges att etablera funktionen samt att personen har mod att agera och driva frågor som också kan uppfattas som kontroversiella.
Förmågan att öka kunskapen om och intresset för arkitekturfrågor hos politiker och allmänhet är också viktigt. Fler behöver bli engagerade och inbjudna i samtalen om hur vi ska bygga och utveckla framtidens samhälle. Det är centralt för demokratin. Kompetensen och förutsättningarna att skapa hållbar stads och samhällsutveckling ser väldigt olika ut i Sveriges 290 kommuner. Lyhördhet och förmåga att samverka med tjänstemän, politiker, näringsliv och civilsamhälle är nödvändigt. Att hitta rätt person för uppdraget blir en utmaning och att bygga
en plattform utifrån vilken man kan göra skillnad blir ännu större.
Veronica Hejdelind är verksamhetschef för Arwidssonstiftelsen
