Stockholms stadshus. Foto: Stefan Holm/Mostphotos

Oroväckande oklart i ny byggnadsordning

Stockholm har fått en ny byggnadsordning. Det är ett lovvärt initiativ, men formuleringarna i det lyxiga dokumentet svajar betänkligt, menar Tomas Lewan.

Nya Stockholms byggnadsordning är ett av tre dokument som ska vägleda byggandet i staden. De andra är översiktsplanen och en kommande arkitekturpolicy.

Gamla Stockholms byggnadsordning från 1999 hade format som en pocketbok. Den var anspråkslöst layoutad med illustrationer i svartvitt. I detta fanns ett ställningstagande som kan ha handlat även om hur vi arkitekter ska agera, om en lågmäld, sakkunnig inställning.

Den tidigare byggnadsordningen togs fram av en grupp kring Per Kallstenius (dåvarande stadsarkitekt) varibland Laila Reppen, Kjell Forshed, Sture Koinberg, Magnus Andersson med flera namngavs. Redan 1983 utgavs publikationen Så byggdes husen med Cecilia Björk, Laila Reppen och Per Kallstenius som författare. Bakgrunden var inte minst postmodernismens nyväckta intresse för den historiska staden – ja, för staden över huvud taget. Publikationen följdes av Sekelskiftets byggteknik av samma grupp och senare, av en något modifierad grupp författare, bland annat Så byggdes staden. Den lilla pocketboken kan således ses som kulmen på en kunskapsambition.

Den nya byggnadsordningen är ett lyxigare dokument med många färgbilder. Någon expertgrupp finns dock inte namngiven utöver huvudansvariga Torleif Falk.

Stockholms byggnadsordning, med omslag av Lotta Kühlhorn.

I byggnadsordningen från 1999 framstår de kortfattade avsnittsinstruktionerna, exempelvis ”Förhållningssätt – Stenstad”, som särskilt genomtänkta. ”Komplettering kan företrädesvis ske på redan exploaterad men dåligt utnyttjad mark. En samverkan med omgivningen i fråga om skala och volym eftersträvas.” I övrigt skulle stenstaden bevaras.

I den nya svajar formuleringarna betänkligt – exempelvis i ”Vägledning stenstad”: ”Motivera höga byggnader som läggs till och som bryter mot stenstadens och citys enhetliga höjdskala ur stadsbildssynpunkt.” Dels finns ingen restriktion eller restriktiv hållning i formuleringen vad gäller att lägga till hög bebyggelse, dels indikerar påpekandet om ”motivering” (en självklarhet) oklara föreställningar om hur instruktioner ska skrivas och fungera.

På motsvarande vis hade den gamla byggnadsordningen tydliga analyser även av närförort och förort. Restriktioner fanns angivna för avsteg från bebyggelsemönstren. Dessa är nu borta och därmed hänger även analyserna i luften.

Kronologiskt, eftersom översiktsplanen ”Promenadstaden” från 2012 redan ligger bakom oss, kunde den nya byggnadsordningen ha fokuserat på hur sammanbyggandet av stadsdelar under 2000-talet fallit ut. I stället återkommer närmast repetitivt formuleringen att anslutande bebyggelse ska utformas ”utifrån ett helhetsperspektiv”. En illustration visar fyravåningsbebyggelse med fasader av galvaniserad plåt jämte envåningsvillor i målat trä i en kulturhistoriskt värdefull stadsdel. Tydligen är tillägget utformat utifrån ett ”helhetsperspektiv”, det vill säga utan hänsyn till kulturvärden.

Den nya byggnadsordningen bygger i många delar på den gamla vad gäller analyser, texter och illustrationer. Men det som 1999 var ett kunskapsdokument med en tydlig vilja är 2020 hopredigerade fragment utan tydliga mål eller syften.

Ambitionen att ta fram den nya byggnadsordningen är samtidigt ändå lovvärd. 1999 års diagram och illustrationer har kompletterats med karaktäristika för nytillkomna stadsdelar och landmärken. Helhetsintrycket är utslätat jämfört med företrädaren men etablerar å andra sidan, ånyo, angelägna begrepp och strukturella egenskaper för Stockholms bebyggelse och landskap. Form och layout kan eventuellt väcka intresse hos en bredare publik och locka till den fördjupning områdena arkitektur, landskap och stadsbyggnad behöver.

 

Tomas Lewan är arkitekt och kritiker.