Malin Zimm Foto: Thomas Zaar

Malin Zimm: ”Språket speglar våra tankestrukturer.”

Ojämlikhet mellan könen får stora konsekvenser för arkitekturen. Malin Zimm analyserar orden makt och drift, och undersöker hur de relaterar till rådande tankestrukturer och människans förmåga till förändring.

I takt med att höstmörkret lade sig fylldes sociala medier, debattsidor och nationalscener av #metoo-rörelsens vittnesmål om sexuella trakasserier och mansdominerade maktstrukturer inom olika branscher. Det verkar vara lika vanligt att som kvinna ha blivit utsatt för någon form av övergrepp under sitt liv, som att ha drabbats av influensa. Brist på jämställdhet har lagts fram som förklaringsmodell, men troligare är att det under lång tid vävts ett finmaskigt nät av social acceptans och till och med ökad status kring manligt normerat beteende. Språken lagrar ideologier, sa den nobelprisbelönade författaren Hertha Müller. Men språket tillhör också motståndet och förändringsviljan. #metoo är inte bara den första hashtaggen på listan över nya svenska ord, den är början på slutet av den manligt normerade arbetsmiljön och den kompetensförlust som följer i dess spår.

Språket speglar våra tankestrukturer.  Ordet makt till exempel. Roten finner vi i proto-indoeuropeiska begreppet magh – något som gör det möjligt, något som
har kraft. Från ursprunget magh-ana via grekiskans makhana kommer ordet machine. Från gammal engelska utvecklas maeg till might, och svenskans mäktig är inte svår att härleda från det protogermanska makhti. Men magh ger också ordet magi, som i att styra någons perception av ett skeende. Makten kan utifrån detta etymologiska rotsystem utgöra både en mekaniserad kraft och en abstrakt apparat av inflytande.

När bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson den 30 november 2017 samlade företrädare för byggbranschen, beskrev han den som präglad av ”machoattityder”, ett annat ord besläktat med makt. Budskapet i den gemensamma avsiktsförklaring som Sveriges byggindustrier signerade tillsammans med andra aktörer i byggbranschen denna dag var att ”ta ansvar för att agera så att ingen kvinna utsätts för kränkningar eller övergrepp inom branschen”. Hur ser prognosen ut för detta löfte om ansvarstagande?

Byggbranschen är ett tydligt exempel på att Sverige – som ett av världens mest jämställda länder – ändå har en dokumenterat könssegregerad arbetsmarknad. Den numerära fördelningen mellan könen spelar egentligen ingen roll så länge kvinnor måste underkasta sig en manlig norm och maktkultur, vilket visat sig inte minst i kultur- och vårdsektorns #metoo-kampanjer. Men ändå: byggsektorn ligger i botten med sina knappa 10 procent kvinnor, dock med en jämn fördelning av kvinnor i chefsposition i förhållande till totalt antal anställda kvinnor. Inom byggbranschen finns kvinnorna främst inom projektering, allt färre inom produktion, och allra minst inom förvaltning. En byggnads livscykel utformas under planerings- och projekteringsskedet då kvalitet, struktur och utformning fastställs. Men under konstruktions- och driftskedet finns nästan inga kvinnor, och därmed går en bransch med stort behov av högre innovationstakt miste om möjligheter att förnya sig. Om trakasserier får kvinnor att välja bort yrken och arbetsplatser förlorar hela samhället. De som blir kvar blir tysta, vilket inte bidrar till förändring. Tystnaden är ett resultat av social kontroll, som har drivit maktens maskineri. Hotet om social uteslutning hör till maktens trollformler.

Om vi på riktigt var intresserade av framtiden borde vi vid det här laget vara bättre på att urskilja vad som för oss framåt och vad som står i vägen för förändring. Maktens drivkraft är inte så framåtriktad som man kan tro, tvärtom är maktens drift att bevara sin egen struktur. I byggbranschen används verbifieringen ”drifta” för att ansvara för drift och underhåll. Drift, i bemärkelsen biologisk drift, är liksom maktinnehav ett tillstånd som handlar mer om upprätthållande av art än om förnyelse. Driftteorin utgår från att fysiska och psykiska drifter är en primitiv motor gemensam för varje levande människa oavsett kön. Människans drifter manar till handling, men inte till förnyelse av tankemönster. Drifterna tyglas på det individuella och sociala planet genom impulskontroll och regelverk. Straffpåföljd består i socialt fördömande eller social uteslutning av olika grader.  På pundarspråk betyder drifta att finansiera och därmed upprätthålla sina drogvanor. Att vara ”på drift” är att vara i rörelse utan egen kraft, som drivved buren av vågor eller snö driven av vind. Verbet driva kan vara både aktiverande och passiviserande.

Men trots att så mycket av mänsklig energi ägnas åt att förhålla sig till makt och drift, har båda fenomenen knappast mer att erbjuda än ensidig eller villkorad överlevnad och funktionsbevarande. Förändring kräver en helt annan inställning och drivs av egen inneboende kraft.

Det finns få lika tydliga exempel i samhällets historia på hur fort det kan gå att bryta en tystnadskultur, men denna gång fanns allt på plats för att #metoo skulle nå ut och omvärlden vara mottaglig för sanningen.

Vi har nått en punkt efter #metoo, där driftskostnaden för maktinnehavet har uppenbarats. En liten bit framtid dör för varje utsatt människa och det kostar oändlig kraft att leva med övergrepp och kränkningar, och alla dessa kostnader läggs på framtiden.

Det kommer bli svårare för män att drifta sitt maktmissbruk. Nu följer en prövning av våra samhällsfunktioner, institutionernas beredskap, rättsväsendets kapacitet och förmågan att göra politik av uppropen. Ska vi ägna vår kraft åt att hålla status quo – oföränderlighetens princip – eller ska vi mobilisera mänsklighetens gemensamma drivkrafter till att skapa ett nytt samhälle? Ingen fråga kunde vara mer ledande.

 

Malin Zimm är arkitekt, PhD.

Annons: