I spåren efter det sena 1900–talets industrikris uppstod en ny sorts ekonomi. Kunskapsekonomin. Samtidigt återvände invånarna till stadskärnorna efter decennier av flykt till förorter. Städer och kommuner började konkurrera om företag och välutbildade. Naturligtvis stod kommunledningarna rådvilla. Hur skulle just deras stad bli attraktiv?

Många lade ut sina teorier kring kultur- och kunskapsdriven stadsutveckling. Men särskilt en konsult fick genomslag: urbanekonomen Richard Florida, och hans bok The Rise of the Creative Class 2002.

Florida har sedan dess byggt en lysande karriär kring att ge städer tips och råd kring att skapa ”attraktivitet”. Han reste världen runt, som framgångsrika konsulter gör. I Sverige talade han bland annat med ledare i Malmö och Umeå, städer som sedan kommit att marknadsföra sig hårt med sitt kulturliv och sin härligt tillåtande atmosfär.

I sin senaste bok, den omskrivna The New Urban Crisis, kritiserar Florida plötsligt den utveckling han själv delvis propagerat för. Han skriver om följden av att de mest framgångsrika städerna blivit föremål för spekulation. Om galopperande bostadspriser och den växande klyftan mellan rika och fattiga. Detta med viss förvåning – han trodde ju på sitt framgångsrecept.

Även denna gång är det lätt att kritisera Florida för att vara grund, till exempel vad gäller hans önskan om mer kreativa serviceyrken. Men samtidigt är den kris han berättar om högst akut.

För problemet är inte Richard Florida; det kommer alltid finnas dyra konsulter med enkla lösningar. Problemet är att politiker och tjänstemän suktar just efter enkla lösningar.

I början av 2000-talet bekräftade Florida svenska kommuners naiva önskan om marknaden som välgörare. Att om man bygger trendig ”bland- stad” som attraherar välavlönade tjänstemän kommer de positiva effekterna att – bekvämt och behändigt – sippra ned till de behövande. Man slipper fördelningspolitik och hållbart stadsbyggande, som historiskt visat sig fungera. Sådant är dyrt och komplicerat.

Om politikerna hade lyft blicken skulle de ha sett dagens ”urbana kris” komma långt innan ekonomen Thomas Piketty ogiltigförklarade argumentet ”nedsippringseffekten”. I Malmö var det till exempel tydligt länge: att de sociala problemen bestod trots Öresundsbron och Malmö Live, högkonjunkturen och hajpen kring staden.