Det är en mäktig och omvälvande våg som just nu sköljer över Sverige och världen. Sedan #metoo-kampanjen startade har kvinnor i bransch efter bransch gått samman och vittnat om sexuella trakasserier och övergrepp. Nu samlas också kvinnorna i byggbranschen under hashtagen #sistaspikenikistan, med över 10 000 som sluter upp.

Som Malin Ullgren skrev i Dagens Nyheter 27/10: kvinnor lär sig acceptera det mesta, då samhällets gräns för hur det är okej att behandla en kvinna går vid våldtäkt, varken mer eller mindre. Men förhoppningsvis håller denna gräns nu på att flyttas.

Arkitektur- och byggbranschen är mansdominerad. Härom veckan rapporterade Dezeen om att endast tre av världens hundra största arkitektföretag leds av kvinnor och bara två av hundra har en ledning som består till hälften av kvinnor. Endast en tiondel av de högst rankade jobben innehas av kvinnor.

Danska Dorte Mandrup kommenterade siffrorna: ”Det är också intressant att det knappt är några kvinnor som är creative director eller har ledande designpositioner. Kvinnorna med höga positioner har administrativa eller vd-roller och backar upp en manlig stjärna”.

Tilläggas kan också att kvinnor sedan länge är i dominans på de svenska utbildningarna, men att det trots detta startas mycket färre arkitektkontor av kvinnor.

Arkitektur är en bransch med hård konkurrens. Den som bryter mot normen har ännu mer att kämpa mot. Det finns få historiska förebilder vars axlar är okomplicerade att ställa sig på. Det krävs mer självförtroende och styrka. Hårdare ansträngningar, större uppoffringar.

Finns det ett samband mellan mansdominansen och vittnesmålen från #sistaspikenikistan?

Är män på mansdominerade arbetsplatser räddare för att lämna ifrån sig makt till kvinnor, än de är på de mer jämlika arbetsplatser? Och kanske även de kvinnor, som trots allt lyckats nå en ledande position, då antalet platser för kvinnor ännu är så få?

Det är dags att komma eliminera med orättvisorna. Att kvinnor tycks hållas tillbaka, om det är på grund av sexuella trakasserier eller andra än mer intrikata makt- och samhällsstukturer, gör att arkitekturen går miste om mycket. Så många byggnader som aldrig byggs. Så mycket talang och kreativitet som går till spillo.