”Riv ghettoerne”, sade den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen i sitt nyårstal. Naturligtvis för att skapa debatt; partiet Venstre (till höger på den danska partiskalan) har gjort utspel i frågan ett antal gånger.

Men i Danmark har transport-, byggnads- och bostadsministeriet den så kallade ”Ghettolisten”, som även inom landet väckt mycket kritik, bland annat för att den stigmatiserar vanliga människor. Via denna lista kan en stadsdel kvala in till ekonomisk hjälp genom en rad kriterier, som att ha låg utbildningsnivå och hög arbetslöshet. Ett ”ghetto” har också minst 2,7 procent kriminellt belastade invånare över 18 och minst hälften av invånarna är invandrare från ickevästliga länder.

Nu vill Løkke Rasmussen riva de problemskapande sociala hyresbostäderna och bygga ny kvartersstad på platsen, för att blanda befolkningen och på så vis eliminera kriminaliteten. I Dagens Nyheter (3/1) uppmuntrades överraskande nog förslaget. För att minska kriminalitet i fattiga områden vill man även i Sverige se ”extraordinära åtgärder”.

”Ghetto” är en märklig term att använda officiellt, från statligt håll. Den ständigt återkommande idén att efterkrigstidens arkitektur i sig skapar sociala problem är dessutom felaktig.

Visst är kriminalitet ett problem, särskilt för de 97 procent av invånarna i dessa områden som inte är kriminellt belastade.

Men intressant är också att se rivningarna ur ett ekonomiskt perspektiv. Några av Köpenhamns utpekade ”ghettoer”, som Bispeparken och Mjølnerparken på Nørrebro, ligger på central mark, nära kollektivtrafik och nära det Nørrebro som blivit allt populärare hos bostadsköpande klasser. Här är det säkert många som ser potentiella inkomster.

Skrämselpropaganda har länge använts för att motivera förflyttningar av människor på grund av ekonomiska intressen. I allt från Brooklyn under 1960-talet till Kvillebäcken i Göteborg för några år sedan.

Om man läser det finstilta på Danmarks Radios nyhetssajt har antalet områden på den danska regeringens lista dessutom inte blivit fler utan färre – tack vare minskande kriminalitet. De områden som tillkommer på listan i dag gör det på grund av fattigdom, inte kriminalitet. Fattigdom är alltså problemet här. Och ju större klasskillnader desto mer kriminalitet. Risken är att rivningar av billiga hyresrätter, för att i Haussmannsk anda göra plats för en rikare befolkning, inte kommer skapa mindre sociala klyftor och spänningar. Tvärtom.