Under studietiden var det alltid någon som under de första åren hoppade av arkitektutbildningen för att i stället börja på läkarlinjen. Kanske var det de mest högpresterande idealisterna som bytte bana efter att noggrant ha vägt ”tjäna mänskligheten genom att rita” mot ”tjäna mänskligheten genom att läka”, och funnit att läkandet var ett mer direkt sätt att öka livskvalitet. Eller så sökte de ett sätt att kombinera praktisk och teoretisk kunskap för att förstå vad som behöver göras, och fann detta förhållningssätt både inom arkitekturen och läkekonsten.

När arkitekturen möter sjukvården finns detta gemensamma förhållningssätt någonstans i grunden av uppdraget. Vårdarkitektur rymmer en enorm bredd av uppdrag, från strålningskliniker och akutsjukhus till rättspsykiatri och äldreboenden. Inom varje uppdrag finns en mängd olika zoner, från det kliniska vårdrummet till publika rum, exempelvis ett entrétorg eller en trädgård som är en förlängning av staden. Av både arkitekt och beställare krävs djuplodande kunskap, och inte minst tålamod. Ett sjukhusprojekt som kräver ett tiotal år av planering och projektering fordrar uthållighet. Den kunskap som byggs upp i en sådan lång process är värdefull och behöver återföras till både beställaren och arkitekten, men också till andra projektägare och beslutsfattare.

På väg genom tidskriftens 120-åriga historia ser vi hur både sjukvårdsplanering och hälsofrämjande planering växer fram under folkhemsbyggets sekel. Välfärdsinstitutionerna finansieras av skattemedel men det som gör det möjligt att bygga dem är tillit. I slutet av mars presenterades årets förtroendebarometer, där andelen svenskar som känner förtroende för vården uppgår till hela 81 procent. Under coronakrisen har tilliten till vården ökat och dess i runda tal 800 000 yrkesutövare har visat vilken central samhällsfunktion de bär upp. Alla har någon i sin närhet som jobbar i eller är beroende av vården och alla har hört deras berättelser, inte minst under den tid som präglats av covid-19. Alla inom vården har tillämpat sin praktiska och teoretiska kunskap för att förstå vad som behöver göras. Och de har visat uthållighet.

Gemensamt för de projekt vi presenterar i detta vårdnummer är att de alla bygger vidare på en befintlig vårdmiljö i någon form och skala. Just så har det svenska vårdsystemet vuxit fram sedan nära 160 år; med små förändringar av ett nätverk av lasarett och sjukhem och med utvecklingen av akademiska sjukhus och regionala noder. Detta pekar vår temaspecialist Jesper Meijling på i sin essä, som följer vårdens arkitektur från en punkt då systemet grundlades via det stora vårdsystemets anläggningar, fram till sjukvården i marknadiseringens era. När vården förändras på marknadens villkor sker ett markant brott mot ett under lång tid framväxt vårdsystem, som inte var ofelbart men unikt i sin kontinuitet. Vi finner oss sökande efter denna kontinuitet som i sig är ett slags vårdens monument. Projekten i vårdtemat skriver in sig som den senaste årsringen i det stora universitetssjukhuset, som en klosterlik sluten miljö, som en förlängning av den hälsofrämjande staden och som ett nära boende i det lokala samhället. Arkitekturen vi presenterar i detta nummer tar kontakt med det befintliga, lägger sig intill, delar vägg och historia.