Vi tillbringar 90 procent av vår tid inomhus. Multiplicerar jag min ålder med 0,9 blir det i mitt fall 45 år. Född på 1970-talet, då ingen pratade om ”skärmtid” och barn-tv sändes max en timme om dagen om man räknade både Språka och Fem myror, fick jag huttra i pulkabackar, hänga i en lätt fuktskadad lekstuga, gräva tunnlar i ploghögen vid grindstolpen och cykla utan hjälm innan jag fick sparka av mig Graningekängorna. Så ok, säg 44 år inomhus då. Så här långt kom jag i skrivandet innan jag tog en statistikutjämnande promenad i snöblandat regn.

Det har tagit ungefär 10 000 år för människosläktet att bli en inomhusvarelse. Någonstans på vägen kom vi fram till att arkitektur bör göra mer än att hålla oss inomhus. Och för 120 år sedan grundades tidskriften Arkitektur som en följe­slagare till den svenska samhällsutvecklingen. Historien är märkligt närvarande. På redaktionen står de inbundna årgångarna med breda ryggar, och bara några kvarter från min arbetsplats står byggnader omskrivna i tidskriftens första nummer. Beständigheten är den första hållbarheten. På sidorna finns också arkitektur som endast lever kvar i text, fotografi och ritningar. Här finns också drömmarna och tävlingsvinsterna som verkligheten skingrade. Visst märks det på projekturvalet att storstäderna dominerar genom tillväxtens krav på administrativa, representativa och publika byggnader. Under 1900-talets första decennier reses stadshus, rådhus, vårdkomplex, högskolor och kulturbyggnader, medan bostadsdebatten förs flitigt, utställningar bevakas och samhälls­­­byggandet granskas, ända ner till inredningen av ett städskåp. Från Riksdags­husets färdigställande till torkställning för trasor: så byggs det svenska välfärdssamhället, speglat i Arkitektur. Det är de sociala innovationerna som driver utvecklingen. Det är lätt att glömma att rösträtt och barnomsorg en gång var innovationer, och det är svårt att föreställa sig att varken kulturpolitik eller miljöpolitik fanns före 1970-talet.

Vi inleder jubileumsåret 2021 med att presentera inredningsarkitektur i det publika rummet, och återvänder till rum som väntar på oss på andra sidan pandemin: konsthallar, museer, kulturhus, arkiv och bibliotek. De presenterade projekten präglas av både intimitet, öppenhet och en rumslig förmåga att förmedla sin historia och få människor att känna sig välkomna som en del av den historien.

Av de 90 procent livstid som tillbringas inomhus, borde den genomsnittliga vistelsen i olika publika rum under utbildning, resor och fritid, ej räknat arbetsplatser, uppgå till nära tio procent. Lika mycket tid som vi vistas ute under bar himmel alltså. Ett samhälle utan tillgång till gemensamma rum borde följaktligen vara lika otänkbart som att leva ett liv utan att vistas utomhus.