Ägandet av mark är i bokstavlig mening grundläggande för all arkitektur. Markägande regleras i våra äldsta lagar. På 1200-talet stiftades de så kallade landskapslagarna. I Upplandslagen från 1296 formuleras lagens funktion: ”land skall med lag byggas”. Genom Magnus Erikssons landslag fick Sverige runt 1350 en enhetlig lag för den svenska landsbygden, och snart kom även Magnus Erikssons stadslag från 1360. Den privata äganderätten har sett olika ut genom den svenska historien, men främst har det kollektiva mark- och resursägandet dominerat. Detta stärktes genom Gustav Vasa som 1527 drog in kyrkans jord till staten, och hävdade att mark som inte långsiktigt nyttjas av enskild person skulle överföras till staten. 

Den privata äganderätten är ett relativt sent fenomen. Mark kunde överföras i enskild ägo genom adelsprivilegier, men också för att locka nybyggare till ”oländig mark”, samt för bruk av bolag för järnhantering och skogsindustri. Städerna byggdes ofta på mark som donerats av staten, och därmed grundades på en kollektiv ägandeform. Först under det tidiga 1800-talet började stadsmark säljas till enskilda borgare och industrimän. Med det privata ägandet ökade både bostadssegregation och bostadsspekulation under 1800-talet. Vid 1900-talets början tog kommunerna tillbaka kontrollen över mark och byggande. Tomträtten var ett sätt att kunna kontrollera markens användning och motverka spekulation, vilket behövdes inte minst i Stockholm. Genom borgmästare Carl Lindhagen stiftades tomträtten 1907 som en långsiktigt stadgad nyttjanderätt, och därmed ett viktigt bostadspolitiskt instrument. 

I äldre villaområden växer i dag parhus, radhus och flerfamiljsbostäder fram, genom möjligheten att riva befintliga småhus och bygga bostadsrätter. Den regleringsmöjlighet som staden en gång hade genom tomträttsavtalen har försvunnit i takt med att villaägare har friköpt marken. Nu ställs kulturmiljövärdena i villa- och trädgårdsstäderna mot bostadsbehovet och utvecklingsmöjligheter som bygger på förtätning. Mark är som en begränsad tillgång alltid föremål för jämkning av olika intressen. 

Innan marken under kapitalismen blev en handelsvara, fanns en i bondesamhället rotad uppfattning om att mark inte ägs – den förvaltas för nästa generation. Den svenska allemansrätten är en i folksjälen kännbar form av ”lagrum”. Varje rum skapas dock genom en förhandling mellan olika rättigheter. Demokratiska rättigheter, äganderätt och de lagar som reglerar människors beteende skapar tillsammans grunden för vardagens rum och dess arkitektur. 

Att befinna sig i ständig rörelse utmärker mänskligheten som expansiv livsform. Drivkraften att utforska, utöka och utnyttja mark är inte ens begränsad till planeten jorden. År 1967 skrevs ”The Outer Space Treaty” under av 107 länder, för att säkerställa att månen och andra himlakroppar inte skulle kunna ägas enskilt, varken nationellt eller privat. För att vara i ständig rörelse är människan besatt av att äga rum, trots att vi som mest har makt att förvalta det. 

Malin Zimm är chefredaktör för Arkitektur.