Chefredaktör Malin Zimm. Foto: Stellan Herner.

Malin Zimm: Konsten att simma lugnt

Om man verkligen vill utsätta en byggnad för påfrestningar ska man bygga ett hus, gjuta ett rektangulärt hål och fylla det med cirka 4 400 kubikmeter vatten, sedan låta kondens, fukt och ventilation gå på högvarv. I Sverige har vi 450 sådana byggnader med runt 30 miljoner besökare årligen. Simhallar sliter hårt för hälsan. 

80 procent av landets simhallar är mer än 40 år gamla och det är svårare att renovera de slitna anläggningarna än att riva och bygga nytt. Kommuner som beställer en simhall gör en tung investering och efterfrågar ett bad som ska passa så många som möjligt. Kommunens ansvar för simkunnighet och vattenvana möter klubbidrottens önskemål om en 50-metersbassäng, och inte sällan siktar man på att locka långväga familjegäster med vattenland eller att förstärka besöksnäringen med ett spa. De svenska folkbaden, för vilka renoveringsklockan tickar, byggdes med simsportens mått med vördnadsbjudande hopp­­­­­­­­­­­torn och startpallar på rad. Mot förra seklets slut hade de kompletterats med vattenlekland, flytkorvar och pommes frites. När allt-för-alla-tanken har tagits ända in i kaklet är miljön ganska överväldigande. Huttrande långa avstånd mellan duschrum och bassäng, ansträngande ljudmiljöer, bokade banor och kö till bubbelpoolen. 

Det är svårt att simma lugnt, men ännu svårare att bara hänga i de svenska badhusen. Jag tänker på hur många människor som över hela världen har badet som central social plats genom livet. Ungerska tanter med handduk på huvudet som skvallrar bort en förmiddag i de ekande valven, ryska gubbar muttrandes vid marmorschackbräden längs bassängkanten, en te eller şerbet med vänner

i serveringen på ett turkiskt hamam. Mest tänker jag på isländska heiturpottur, där vatten värmt av jordens inre omsluter världens mest snacksaliga folk. De kommunala baden på Island är både pub, torg och parkbänk. Alla följer de oskrivna reglerna för umgänge i heiturpottur: ingen kroppskontakt, ingen kommentar om kroppsform – varken negativ eller positiv, inget prat om politik och religion. Med dessa enkla regler tinar folksjälen i en gemensam balja under en bar himmel färgad av norrskenets svepningar. När ska svensk badhusarkitektur utöka den rumsliga repertoaren med en pratvänlig och rofylld miljö? Ned­­­­­varvat och prestigelöst – utan spabadets tresiffriga inträde och obegränsade tillgång på frotté. 

Våra nordiska grannar utforskar nya former av folkbad. På Papirøen i Köpenhamn byggs nu Kengo Kumas skulpturala Vandkulturhus med hamnbad. Arkitekturen har huvudrollen i denna byggnad, med en materialitet som en urholkad sten, inte olikt Peter Zumthors beundrade Therme Vals i Schweiz. 

Vattnets arkitektur har sin egen attraktionskraft, men det krävs också en värdig placering, såsom alpernas omfamning av Vals eller det centrala hamn­­­­läget i Köpenhamn. Vilken svensk kommun vågar bryta ytan på det stelnade simhallskonceptet och i stället satsa på arkitekturens förmåga att förenas med vatten till en flytande poesi? Kumas Vandkulturhus kommer locka många besökare att gå över sundet efter vatten. 

Malin Zimm är chefredaktör för Arkitektur.

Malin Zimm