Dagens arkitektur tillåter många olika stilar, men stilpreferenser förändras över tid. Oavsett kvarstår faktum: ett hus eller en stadsdel av dålig kvalitet är fula oavsett stilreferenserna. Det skriver chefredaktör Julia Svensson i årets sista ledare. 

Det finns många skäl att vara missnöjd med vår tids arkitektur och samhällsbyggnad. Men stil är inte problemet. Vår tids dilemma är snarare att politiken tillåter dåligt byggda hus i bristfälliga och storskaliga miljöer, inte sällan pyntade med expressiva fasader för syns skull.

Att som i SVT:s Aktuellt 3/11, som handlade om det pågående projektet med ett 1800-talsinspirerat hus i Växjö, påstå att arkitekter bara företräder en enda stil är att sprida falsk information, fake news. Dagens arkitektur tillåter många olika stilar. Dessutom förändras stilpreferenser över tid. Men oavsett vilken stil man väljer; ett hus eller en stadsdel av dålig kvalitet är fula oavsett om stilreferenserna är moderna eller klassicerande.

Sverige är inte det enda landet där stilfrågan får stor plats och pratet kring stil liknar på många sätt retoriken hos de nationalistiska partier som vinner gehör i många europeiska länder. Ett scenario där folket står mot eliten målas upp.

I dag har både arkitekter och människor i allmänhet större frihet än någonsin att uttrycka sig. Samtidigt är världen mer komplicerad och framstegstron inte lika orubblig som i början av förra seklet.

Kanske handlar drömmen om dåtiden om att de rörelser som en gång var politiskt och estetiskt visionära och ville göra livet bättre för svenska arbetare – socialdemokratin och det modernistiska bostadsbyggandet – i dag inte har lika tydliga visioner. Det hela skapar otrygghet och hos några en dröm tillbaka till ”förr”.

Men att i ”folkets” namn vilja återskapa folkhemmet, eller att inom arkitekturen vilja tillbaka till 1800-talet, är inget annat än fiktiva fantasier om det förflutna.

Det svenska folkhemmet var bra framför allt för svenska män. De 1800-talsbyggnader som i dag inspirerar är kvalitativa därför att de byggdes för rika. Kåkstäderna från samma tid är borta. Tiden har gått, historien kan inte återskapas.

Visst kan man önska sig gediget hantverk, som i 1800-talets paradvåningar på Strandvägen i Stockholm. Men för att arbeta i den riktningen måste man prata om mindre ytliga saker än stil, nämligen ekonomi och politik. Vem som ska betala för samhällsbygget och hur mycket det får kosta. Arkitekturen sitter, som i alla tider, inkilad mellan näringslivet och  den politiska makten.

De vackra husen på Strandvägen producerades med stora arbetsinsatser av arbetare utan rättigheter. Finns det något byggföretag eller någon kommun som är beredd att bekosta samma hantverk på 2010-talets villkor – gärna i form av stadsmiljöer för folket och inte för den ekonomiska eliten – kunde inget vara mer välkommet.