Det hade varit intressant om juryn relaterat årets Kasper Salin-vinnare till en svensk tradition, skriver Tomas Lewan.

Den exklusiva villan eller sommarbostaden var länge sällsynt i svensk arkitektur. Förra sekelskiftets palats som Ragnar Östbergs villa åt bankmannen Philip Geber i Diplomatstaden (1913) eller Elis Benckerts villa åt en annan bankman, Gustav Lagercrantz i Djursholm (1910), representerar slutet på en epok och en extravagans som få i dag kan leva sig in i.

Redan några få år senare ritar Gunnar Asplund en villa åt bankiren Emil Snellman (1918) i en nätt skala som känns betydligt mer nutida och vardaglig. I sitt eget besläktade sommarhus Stennäs (1937) förstärkte Asplund draget av vardaglighet. När Sven Ivar Lind och Sven Markelius ritade sina egna villor i Kevinge norr om Stockholm (1945 resp. 1946) tog draget ytterligare ett steg, vilket sedan omsattes i senare tiders villaområden i folkhemmet.

I vår egen tid har en nyexklusivitet etablerat sig. Gert Wingårdh, Thomas Sandell och Tham & Videgård har ständigt hörts av med projekt i genren. Men inte minst bland de arkitektritade sommarhusen har både normalstandard och mer lyxbetonade projekt samtidigt varit frekventa.

Många projekt präglade av folkhemmets återhållsamhet har premierats i Kasper Salinpris-sammanhang. Danska Vandkunstens lågmälda stadsvillor i Hestra parkstad i Borås exempelvis, som väl dessutom är så nära någon kommit tidigare att erhålla utmärkelsen för en villa.

Årets pris till Anna Chavepayre för hennes Ateljéhus i Hamra på Gotland är första gången priset går till en enfamiljsbostad, eller mer precist en sommarvilla. Utdelningen har kritiserats för att vara ett privat undantag.

Samtidigt har Kasper Salinpriset gått inte minst till många slags undantag genom åren. Tillbyggnader och ombyggnader som Kalmar konstmuseum (2008) och Gävle teater (1984) har inte varit kutym om man blickar bakåt. Det har inte heller pristagare på utländsk mark som Washingtonambassaden (2007) eller ett stadsbyggnadsprojekt som Sjöstadsparterren (2005) varit. Så varför inte en privatbostad?

En annan kritik har gällt exklusivitet. Men frågan är om inte andra Kasper Salinpris de senaste åren varit lättare att kategorisera som exklusiva genom sina varumärkeshöjande och påtagligt påkostade hus som Arkitekturskolan KTH (2015) eller Väven i Umeå (2014), en genre som även Domkyrkoforum (2012) och den lilla entrébyggnaden till Skissernas museum (2017) i Lund kan ses som exponenter för.

Men pudelns kärna är ju allmänintresset. Vilken sorts kvalitet bär med sig tillräckligt av allmänintresse för att ett projekt ska komma i fråga för kollektivets gemensamma stora pris? Vad gör den enskilda, mindre byggnaden arkitektoniskt allmänintressant?

En jury kan svårligen pricka in en framtida arkitektonisk klassiker.

Visst hade Villa Snellman kunnat förtjäna ett Kasper Salinpris, men hur många visste år 1918 att byggnaden skulle bli känd? Närmre till hands ligger i så fall ovan nämnda Villa Lagercrantz av Elis Benckert. Huset presenterades i Byggmästaren (1910) med en målande och vördnadsfull kommentar av Ragnar Östberg. Men precis hur samtiden avläste Benckerts arkitektur är i dag svårt att dra slutsatser om. Dess sparsmakade nationalromantik är lätt att associera till allt det som sedan hände – genremässigt och arkitektoniskt.

En privatbostad som upphöjs till allmänt förebildlig bör berätta något unikt och högintressant. Den jury som hypotetiskt gav utmärkelsen ”årets bästa byggnad” till förslagsvis Frank Lloyd Wrights Falling Water (1935) bör ha kunnat känna sig ganska trygg. Men i svensk kontext bör budskapet gärna kläs i enkel form och inte skylas av lyx och extravagans.

Jag associerar då till en helt annan sorts arkitekt, nämligen Jan Gezelius. Hans stilbildande villa Drake (1970), genom vilken han återförde villagenren till den smala huskroppens tema (man kan ana både Asplund och en nationell tradition som förebild), har det slags höga densitet man skulle önska av en pristagare.

En mer nutida landskapsanknuten arkitektur är John Pawsons Hus Baron på Österlen i Skåne (2006) – en parafras på slättens arketyp, den fyrlängade kringbyggda gården. En spatiös villa ryms väl inom den valda formen. Uttrycket är enkelt. I mötet mellan landskap och arkitektonisk form uppstår något allmängiltigt intressant.

Anna Chavepayres Ateljéhus i Hamra har en anspråkslös och vardaglig ton som också den ansluter väl till landskapet. Att juryn betonar ett annat slags kvalitet i sin motivering finns säkert fog för. Men det hade varit intressant att få ett svar på hur huset relaterar till en svensk villatradition, och även hur pass den håller måttet i sin lokala, gotländska, kontext. Det blir det svårt för kollegor och allmänhet att själva bilda sig en uppfattning om det – en komplikation som kritikerna till årets pris konstaterat och som de onekligen har fog för