Trä är ingen universallösning. Verkligheten är mer komplex än så, skriver Walter Unterrainer och formulerar fem grundkrav som bör uppfyllas för att materialet ska vara hållbart på riktigt.

Frågan om vad som är en byggnads miljökvalitet får ofta svaret: ”Den är byggd i trä.” Vid första anblicken verkar det trovärdigt. Trä är förnybart, det är en koldioxid-sänka, det ger ett hälsosamt inneklimat och det uppskattas av många för sin känsla, sin doft, sina akustiska och estetiska kvaliteter.

Men verkligheten är mer komplex: Dartington Primary School i England, byggd i massivträ och vinnare av Zero Emission Building Award 2011, fick rivas efter bara sju år. Enligt en rapport ”uppfyllde ekoskolan inte förväntade krav” och vatten trängde in på grund av felaktig utformning, vilket ledde till skador som inte gick att reparera.

Detta är bara ett av flera extrema exempel på fel i utformning och utförande i träbyggnader. Sådana negativa exempel står i skarp kontrast till ofta flera hundra år gamla fantastiska bondgårdar, kyrkor och broar i trä runtom i världen. Man kan inte lura byggnadsfysiken och materialens egenskaper. Eller för att spetsa till det: Det är mycket lättare och vanligare att bygga en ohållbar byggnad i trä än att bygga en som håller sina miljövänliga löften i längden. Med detta sagt måste vi komma ihåg att träbyggnaders hållbarhet varken börjar eller slutar med inkompetent utformning och detaljering.

I en krönika för tidskriften Trä! formulerade jag fem grundkrav som måste uppfyllas: Varifrån kommer virket och hur avverkas det? Skogar är ekosystem och inte virkes-åkrar! Industriell avverkning är en orsak till artförluster och påverkar kolsänka och hydrologi negativt. Inför kalhyggesavverkningen framstår det som paradoxalt att hållbarhetsbegreppet har sitt ursprung i 1700-talets skogsbruk.

Var det verkligen klokt att transportera träet för fasaderna på arkitekturskolan och designmuseet i Umeå 300 mil från Sibirien till ett land som till 70 procent är täckt av skog?

Träbearbetningen är nästa kritiska led. Det finns prisbelönade norska skolor i nordisk gran som transporterats till Österrike, formats till korslaminerade element och transporterats tillbaka till den norska byggplatsen, 400 mil sammanlagt.

För det tredje, om träelement behandlas med syntetisk färg eller fogskum förvandlas ett hälsosamt material lätt till giftiga delar som också utgör ett problem för miljön vid återvinning.

Trots att träets energiinnehåll ofta är mycket lägre än andra byggmaterials måste man också ifrågasätta energin som används för torkning. I synnerhet i den tvivelaktiga ”bakning” som används för att producera termoträ, som inte har bevisat högre kvalitet än hundratals år gamla träbyggnader.

Det femte och sista grundkravet handlar om byggnadens detaljering. Den är ett särskilt ansvar för arkitekter och ingenjörer som måste få med sig kunskap från sin utbildning, vilket Chalmersprofessorn 
Karl-Gunnar Olsson nyligen påpekade i Arkitektur 7–2021 och 1–2022. Detaljering, utförande och torrt bygge bestämmer inte bara kvalitet och livslängd på en byggnad utan också dess utseende. Kommer den att se sjabbig ut eller kommer den att bli vackrare och mer tilldragande med åren, som de många historiska förebilderna?

Tidskriften Trä! utsattes för påtryckningar från träindustrin, som inte ville se en publicering av min debattartikel. Industrin tyckte att artikeln var för kärv och radikal. Karl-Gunnar Olsson fick en liknande fientlig reaktion från Byggföretagen när han i debattartikeln ”Trä eller betong” i Arkitektur ifrågasatte betongindustrin.

Jag efterlyser ett mer konstruktivt förhållningssätt. Genom att försöka förtränga relevanta diskussioner 
i stället för att välkomna dem blir skogs- och träindustrierna sina egna fiender. Risken är stor att industrin därmed missar träets stora möjlighet att bli ett verkligt och inte bara storordigt deklarerat bidrag till den hållbara omställningen av hela byggindustrin.

Walter Unterrainer är konstnärlig professor på Chalmers.
Översättning Claes Caldenby.