Förenklade regler leder till ­att byggbranschen tar än mindre ansvar för tillgängligheten. Till och med nya byggnader riskerar att bli ­otillräckliga, skriver ­Åsa Strahlemo, förbunds­ordförande för DHR.

Det som är bra för oss är bra för alla. Vi med nedsatt rörelseförmåga efterlyser universell utformning. Gott om utrymme vid toaletten, en förlängd kran i köket, armstöd och ramper – sådant är inte i vägen för personer utan funktionsnedsättning. Däremot kan vem som helst få en funktionsnedsättning. Till exempel ett brutet ben. Varför skulle hem och offentliga lokaler inte vara tillgängliga för alla?

Vi i organisationen Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet (DHR) hoppas på ett byggande för framtiden. Inte minst för att undvika kostsamma anpassningar i efterhand.

Nu oroas vi över att förenklade regler leder till att byggbranschen tar ännu mindre ansvar för tillgängligheten. Okunskapen inom byggbranschen är redan stor. Vi vill gärna samarbeta mer med byggbranschens aktörer – inte mindre.

DHR är en av Sveriges äldsta funktionsrättsorganisationer. Genom åren har mycket av vårt arbete fokuserat på tillgänglighet och tekniska lösningar. Under DHR:s existens har det hänt mycket – men samtidigt väldigt lite. Det borde till exempel vara självklart att nya byggnader är tillgängliga, oavsett funktionsnedsättning. Men många andra jämförbara länder har kommit längre än Sverige.

Att offentliga byggnader och allmänna lokaler är otillgängliga strider mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Även andra internationella överenskommelser, som Agenda 2030, säger att människor med funktionsnedsättning har rätt att delta fullt ut i samhället.

När inte ens det egna hemmet är tillgängligt, leder det till såväl praktiska problem som frustration och onödig ohälsa. Det är också kostsamt för samhället.

Att föreskrifter plockas bort menar Boverket kan öppna för mer innovation och nytänkande. Vi oroar oss tvärtom för att till och med nya byggnader riskerar att bli otillgängliga.

I dag beräknas runt en halv miljon människor i Sverige leva med någon form av varaktig funktionsnedsättning. Och vår vardag påverkar också våra anhöriga. Dessutom kan vem som helst drabbas av en funktionsnedsättning, tillfällig eller permanent.

En person blev beroende av rullator och kunde inte komma upp för de fem trappstegen i porten till hissen. Värden vägrade installera trapphiss och menade att den boende skulle flytta. När en gammal person blir beroende av rullstol måste Hjälpmedelscentralen ta bort alla trösklar i hemmet, samt montera ramper vid entrén.

I framtiden borde inget sådant behöva ske. Vi vet i dag hur universell utformning ska 
gå till. Men ofta struntar kommuner och byggbolag i att ta hjälp och råd av DHR och övriga funktionsrättsrörelsen.

I våra remissvar till Boverket skrev vi bland annat att samhällsbyggnadssektorn aldrig varit särskilt innovativ gällande tillgänglighet och användbarhet. Vi skrev också att anledningen till det knappast är förvirring kring ansvar eller bristande möjlighet till innovation, utan snarare sektorns brist på incitament och brist på konsekvenser när byggreglerna inte följs.

Byggbranschen, i bred bemärkelse, behöver bättre utbildning i tillgänglighet, och användbarhet och universell utformning. Byggnadsnämnderna måste åläggas skyldighet om bättre tillsyn, med ett förtydligat och större ansvar i frågorna. Upprätta samarbeten med DHR, lokalt och nationellt, och inbegripa oss redan i inledningsstadiet av projekt. Då kan vi bygga ett samhälle för alla.

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet