Arkitektur handlar om så mycket mer än att bygga. Jadwiga Krupinska vill ha en kulturdebatt där dialogen mellan sinnen och omgivning får större plats.

”Det är väl bara att slå näven i bordet och säga: Nu bygger vi!” sa en pedagogikprofessor när ämnet arkitektur-teori kom på tal i en diskussion om olika discipliners teoretiska grunder. Han kände inte alls till att det finns teoretiska tankar till grund för arkitektur.

Vilket kanske inte är konstigt. Trots att arkitektur sedan renässansen har räknats till de sköna konsterna tillsammans med måleri, skulptur, poesi och musik ägnas den sällan utrymme i den allmänna kulturdebatten. De få debatter som förs är antingen politiska (bostäder!) eller om stil (klassiskt!/modernt!).

Men diskussioner om arkitekturens kärnfrågor, exempelvis om de rum som vi alla vistas i, lyser med sin frånvaro. Nya byggnader eller böcker inom området recenseras sällan på kultursidor trots att arkitektur är av betydelse för konstens och kulturens utveckling och dagligen berör oss alla.

Under antiken var människokroppen ursprung till byggnaders alla mått eftersom den sågs representera ett perfekt förhållande mellan själslighet och materia. Det rationella och sinnliga ingick tillsammans i processen att bygga under flera århundraden. Men strävan att befria arkitektprofessionen från gillets makt ledde successivt till en ökad akademisering.

Intellektuella inslag i kreativa processer tillät arkitekturdisciplinen att snarare bli tänkt, i stället för lärd genom erfarenhet. I takt med byggandets tilltagande industrialisering minskade utrymmet för sinnlighet och konstnärlig fantasi som förmedlare av komplexiteten i mänsklig upplevelse. Arkitekturens intentioner orienterades mot samtida ekonomiska och tekniska krav. Många år senare formulerade Le Corbusier Modulor – till människokroppen relaterade proportionsförhållanden. Men kroppen sågs då inte längre som en källa utan närmast en abstraktion.

Det gjordes flera, sällan lyckade, försök att med hjälp av arkitekturforskningen brygga över tudelningen och fånga komplexiteten. Men vulgärförenklad funktionalism, med allt hårdare standardisering och anpassning till industriapparaten, bredde samtidigt ut sig.

”The inhumanity of contemporary architecture and cities can be understood as the consequence of the negligence of the body and the senses, and the imbalance in our sensory system”, hävdade Juhani Pallasmaa i boken The Eyes of the Skin (1996).

Inom ekologin talades tidigt om sinnenas betydelse för organismers existens. Exempelvis utvecklade R. Murray Schafer (1977) akustisk ekologi. James J. Gibson (1979) hävdade i sin tur att vår perception är multisensoriskt byggd av system – det haptiska, auditiva, smak och lukt, det visuella och det grundläggande orienterande. Medan Vasiliy A. Filin, filosofie doktor i biologi (1998), gick till attack mot efterkrigsarkitekturen utifrån ögats fysiologi.

Architecture is a Verb är en uppseendeväckande titel på en nyutkommen bok skriven av Sarah Robinson (Routledge 2021). Titeln utgår från en reflektion över att det, till skillnad från ordparet en byggnad/att bygga, inte finns något verb som utgår från ordet arkitektur. Men att betrakta arkitektur som ett verb gör det naturligt att inte bara se den som objekt utan att berättiga frågan vad arkitektur gör, hur den berör oss och påverkar våra tankar och handlingar.

Sarah Robinson är utbildad filosof och grundare till Frank Lloyd Wright School of Architecture men även praktiserande arkitekt. Architecture is a Verb är en studie av interaktioner och beroenden mellan våra kroppar och våra livsmiljöer. Det nämns imponerande beteendestrategier som visar hur vissa organismer förbättrar sina kroppsliga förmågor genom att interagera med sin miljö.

Vissa fiskar simmar med anmärkningsvärd hastighet trots att deras anatomi och muskulatur inte tillåter detta. De återvinner och utnyttjar energi från naturligt förekommande strömmar och virvlar skapade av den egna fenans rörelse.

Arkitektur ses på ett inspirerande sätt som ett nätverk av relationer, handlingar och interaktioner. Kunskaper från olika discipliner vävs samman. Det som oftast kopplas till sinnet och kognitionen: att föreställa sig, att tänka, att komma ihåg, förstås som grundat inte i hjärnan utan i människokroppen. Metaforer av typen ”arkitektur är frusen musik” har förlamat arkitektonisk fantasi i många år eftersom de nonchalerat den dialog mellan våra sinnen och omgivningen som de facto ständigt pågår.

I själva verket skapas utbyte mellan alla våra sinnen och omgivande materia, vilket med den lärdes säkerhet Robinson utvecklar. Vi andas in och andas ut luften i ett samspel med omgivningen. Huden, vårt största (andnings)organ, är vår tidigaste och mest grundläggande kontaktyta med världen. Byggnaders ”hud”, i sin tur, samspelar med och är avgörande såväl för andningen som för uppfattningen av vår omgivning. Vi behöver inte beröra en betong- eller tegelfasad för att med säkerhet veta, även på avstånd, hur den känns och vilken känsla den framkallar. Och örat förmedlar ljudlandskap till kroppens inre vävnader.

Tråkig arkitektur är allmänt förekommande och leder till ointresse och tristess. Det är därför inte förvånande att riksdagen för några år sedan beslutade att det ska anläggas ett kvalitetsperspektiv på alla beslut som rör arkitektur i den offentliga upphandlingen. Men efterföljande diskussioner förlorade sig i analyser av begreppet kvalitet och i (misslyckade) försök att formulera kvalitetsmått.

Men: Kan det vara så enkelt att tillgodoseende av sinnenas behov oundvikligen leder till kvalitetsarkitektur? Robinson svarar med eftertryck ”Ja!” (Men här måste det, förstås, tilläggas att flera andra discipliners krav också måste vara tillgodosedda.)

Ett första steg är då att identifiera och diskutera goda exempel. Ett till stor del journalistiskt ansvar. Vi andra kan börja med att läsa Sara Robinssons bok. Den kan hjälpa oss att uppleva vår omvärld med alla sinnen.

Jadwiga Krupinska är professor emerita i arkitektur vid KTH.