Sverker Sörlin recenserar en ny antologi som vidgar begreppen och placerar sig i arkitekturens framkant.

Det finns arkitekturhistoria och det finns miljöhistoria. Har de något med varandra att göra? Alltför lite, har många tyckt. I den miljöhistoriska litteraturen är arkitekturen sällsynt. Miljöhistorikernas bidrag till arkitekturhistorien har också varit blygsamma, även om undantag finns, som Michelle Murphys Sick Building Syndrome and the Problem of Uncertainty.

Samtidigt hör de ihop. Att det verkligen är så visas i ett nytt projekt från Canadian Centre for Architecture (CCA) som nu publicerat en spännande samling texter. Efter en öppen utlysning 2017 valde man ut åtta författare – en av dem Isabelle Doucet från Chalmers – som fick skriva långa, forskningsbaserade essäer.

De fick komma till CCA, gavs resurser till arkivbesök och skrivtid. Det anordnades tematiska seminarier dit man bjöd in framstående miljöhistoriker. I bakgrunden fanns klimatkrisen, Parisavtalet, debatten om ”antropocen”. Rötter fanns också i en lång rad utställningar och workshops på CCA som de senaste 20 åren tematiserat energi, naturresurser och modernitet.

”Complicating architectural history”, som redaktören Kim Förster kallar det i sin inledande essä. Vad han syftar på är arkitekturhistoriens linjära, ofta eurocentriska fokus på perioder, stilar, individer och influenser, som här utmanas av en global mångfald.

Resultatet är lysande och vittnar om vad en smula omsorg kan betyda för ett projekt. Originella ansatser kring vitt skilda ämnen, platser, material, perioder, gestaltningar. Texterna vidgar på samma gång miljöbegreppet och arkitekturbegreppet, och på sätt och vis också vad vi kan mena med en materiell och estetisk historia.

Flera av bidragen problematiserar arkitekturens långvariga missbruksrelation till fossila bränslen. Ett tar upp luftkonditioneringens historia i Asien. Ett annat kretsar kring asbest. Ännu ett om hur andra arter än människa måste vara en angelägenhet för designhistorien.

Ett bidrag om ”arkitektonisk botanik” kretsar kring vad William Balée kallat ”konstruerade skogar” med förankring i människa-djurrelationens traditioner. Vi rör oss mellan Londons kolmarknad 1849, svensken Georg Borgströms ”ghost acres”-begrepp (de spökarealer som tas i anspråk någon annanstans för att skapa kalorierna vi äter här) och analyser av efterkrigstidens designtidskrifter. Det är oväntat, svindlande och väsentligt. Vi rör oss i vad som kan kallas ny arkitektur, och vi gör det med hjälp av vad som också är ny historia.

Projektet är ett försök att utmana den ”tekno-utopiska” tendens som präglat arki
tekturens förhållande till miljö och klimat och som gjort att detta viktiga arbete ibland fått en lägre status. Helt oförtjänt, inser man. Detta är projekt som befinner sig inte bara 
i historieskrivningens utan i arkitekturens framkant.

Sverker Sörlin

Environmental Histories of Architecture
Kim Förster (red.)
Canadian Centre for Architecture, 2023

www.librarystack.org/environmental-histories-of-architecture/