Sverige har fått sin första demensby. Katarina Rundgren reder ut begreppen kring vårdboendet som både välkomnats och väckt kritik.

Hösten 2021 invigdes Månstorps ängar, Sveriges första demens­by, i Västra Ingelstad på slätten mellan Malmö och Trelleborg. I dag blir vår befolkningspyramid allt bredare i toppen, och även om de äldre i dag är betydligt friskare än för femtio år sedan så kommer inte allas ålderdom att vara fylld av yogaretreats, golfrundor och kvalitetstid med barnbarnen.

Demensbyn är en av de satsningar som i dag görs för att hantera en ökande andel äldre och deras vårdbehov. Även om vi andra siktar på att leva till vi blir hundra eller mer, och på olika sätt försöker skruva tillbaka den biologiska klockan, måste kommunernas vårdplanerare hantera realiteten med människans ändlighet.

I dag ser vi framför allt en stor ökning av andelen ”äldre äldre” (de över 80 år), när 1940-talets stora barnkullar kliver in i den fjärde åldern, den sista perioden i en människas liv. En tid då man oftast är mer sjuklig, och då var femte person drabbas av demens. I dag finns ca 150 000 dementa i Sverige, en siffra som kommer att fördubblas fram till år 2050.

En del i att möta dessa utmaningar är att utveckla fler och nya sätt att bo för människor med demens. Här var Nederländerna tidigt ute när de redan 2009 byggde De Hogeweyk, demensbyn som sedan stått modell för liknande boenden världen över.

Ordet kan tyckas dissonant, en olycklig kombination av demens – det man är allra mest rädd för – och by – det mysigaste vi har. Sätt ihop dem och det uppstår något unheimlich, för att låna Freuds begrepp för den obehagskänsla som skapas när det välbekanta och familjära (heimlich) visar upp skrämmande drag och förvandlas till något o-hemtrevligt (unheimlich).

Eller? Låt oss titta närmare på demensbyn De Hogeweyk utanför Amsterdam. Konceptet kan beskrivas som ett särskilt boende i ett inhägnat men inte nödvändigtvis låst område, där parker, torg och service finns. En liten stad i staden, där de dementa kan röra sig fritt och leva som innan de fick sin diagnos.

Idén föddes på 1990-talet, när administrationspersonal på ett holländskt vårdhem spånade kring hur de skulle utforma ett boende där deras föräldrar kunde bo om de fick alzheimer. Det skulle vara så likt vardagen som möjligt, utgå från individen, kännas småskaligt. För att minimera konflikter ska man bo i små enheter, där de som delar kök och allrum har liknande intressen, normer och kulturell bakgrund, mat- och musiksmak. Detta blir viktigt då dementa tappar närminnet men har kvar preferenser från förr.

Efterhand utvecklades konceptet i fullskala av arkitekterna Molenaar & Bol & vanDillen. Det statligt finansierade vårdhemmet ritades som ett kvarter där 152 lägenheter fördelade i tvåvåningsbyggnader bildar en mur mot omgivande stad, men med bara en entré. Bostäderna öppnar sig mot insidans myller av gångvägar, gröna torg, affär, frisör, pub och kafé. Faciliteter som teater och restaurang kan även användas av människor utanför. Fokus ligger på det som upprätthåller hälsa. En normalitetskänsla skapas av personalens vanliga kläder, sätt att bete sig samt att de boende handlar i affären och lagar sin mat tillsammans med personalen. De boende aktiveras i en sorts heltids-minnes­terapi, vilket ger mindre behov av medicinering.

Ändå finns det skepticism mot demensbyarna, och den absolut vanligaste kritiken är att de liknas vid miljön i filmen The Truman Show. I den växer Truman upp i en tillrättalagd värld, ovetande om att hans regisserade liv direktsänds och att alla hans vänner är skådespelare. Jämförelsen är drastisk men lockande, kanske för att där finns ett korn av sanning. En demensby är ju en tillrättalagd värld, en illusion, vilket de boende kanske inte alltid är medvetna om.

Konceptet har trots den lite pliktskyldiga kritiken spridit sig, kanske på grund av den dokumenterade nöjdheten hos patienter och anhöriga. I Svendborg i Danmark blev man så inspirerad av sitt studiebesök i De Hoegeweyt att man byggde en egen by, om än inte kopierad rakt av.

Svendborgs demensby öppnade 2016 i ett tidigare bryggeri, utökat med en upplevelserik men staketförsedd park. Här bor 125 personer i åldrar mellan 50 och 100 år. De boende har tillgång till motionsavdelning, frisör, kafé, restaurang, musikrum, herrum, hobbyrum och gemensamma husdjur. Inredningen ska stimulera minnen och samtal, och täcker in flera decennier för att spegla de boendes åldrar.

I skånska Vellinge åkte man också på studieresa, både till Nederländerna och Danmark, och tog sedan initiativ till Sveriges första demensby. Det är vårdbolaget Forenede Care som sedan 2021 bedriver demensvård i befintliga lokaler, på uppdrag av Vellinge kommun.

Vårdboendet är ritat av Asmussens arkitekter i Järna och stod klart 2011. Arkitekturen är hållen i den antroposofiska arkitekturtraditionen, med kristallina oregelbundna former, fönsterspröjsar som växande grenar för en upplyft känsla samt en lasyrbaserad färgsättning i blått, rosa och aprikos.

Husets fyra flyglar innehåller lägenhetsrum för 56 boende och binds samman av gemensamma ytor. En park har lagts till, utformad för att stimulera olika sinnen. Här finns den japanska trädgården, stranden, vattendrag, bro, fruktträd, lusthus, kafé och ett hönshus. Allt sammankopplat av tydliga asfalterade promenadslingor, där vilsna boende lätt kan hitta tillbaka till ”gå”.

I parken leker ibland förskolebarn, den avgränsade miljön fungerar bra för dem också. Här fanns sedan tidigare restaurang, snickarverkstad och ett badhus som de boende har tillgång till men som också används av folk utanför huset. Inom demensboendet har man har lagt till funktioner som biljardrum, frisör­salong, liten butik, fotvård, sinnesrum, orangeri samt en liten ”Vingelbar” som serverar fredagsbubbel.

Peter Andréasson arbetar med att utveckla Vellinge kommuns vård- och omsorgsboenden och berättar att svensk lagstiftning inte tillåter lika mycket inlåsning som i Nederländerna. I Månstorps ängar har man med inspiration från Svendborg satsat mycket på trädgården och gjort boendet så öppet som möjligt. Anhöriga kommer och går, besökare utifrån kommer för dagverksamhet och andra aktiviteter, och funktioner som restaurang och badhus bidrar till möten över gränserna sjuk-frisk.

Öppna dörrar är bra för måendet. Att kunna röra sig fritt ger en normalare vardag, vilket förlänger bibehållandet av praktiska förmågor, minskar oro och sänker behovet av medicinering. Den utbildade personalen försöker möta de boende där de är, och i mån av kognitiv förmåga kan man ge sig ut i byn, ensam eller med personal. Vilket vårdboende som helst i dagens Sverige är mer slutet än detta, hävdar Andréasson.

I texten Deception and Design: The Rise of the Dementia Village, sammanfattar Annmarie Adams and Sally Chivers olika typer av kritik mot de, i deras tycke, både skrämmande och fascinerande demensbyarna. Dels pekar de på överanvändandet av bymetaforen som en trop för det trygga nära livet.

Är den särskilt trovärdig eller relevant i dag? Nästa generation dementa, födda på 1960- och -70-talen och uppvuxna i förorter och med en blandad kulturell bakgrund, kommer med stor säkerhet inte att känna sig hemma i en by-kopia.

En annan kritik är att sjukhus i dag ofta utformas nästan som shoppingmiljöer, allvarlig sjukdom ska kamoufleras. Vårdbyggnader klär ut sig till lägenheter, vårdpersonal klär ut sig till servitriser. Demensbyarnas paradoxala svar på patienternas kognitiva problem, där verkligheten liksom glider undan, blir ännu mer overklighet. Vårdmiljöernas tillrättalagda byestetik kopplas till New Urbanism-rörelsen, dels på grund av den sammanhållna estetiken och bilfria miljön, men kanske också för att filmen The Truman Show spelades in just i nyurbanismens magnum opus från 1980-talet, Seaside i Florida.

Men, vilket Adams och Chivers också konstaterar, alternativet är traditionella vårdhem, inte nödvändigtvis vare sig trevligare eller bättre.

Hur relevant och smart kritik som än kan framföras mot demensbyns ”skenvärld” är det svårt att komma ifrån att en person som inte känner igen sina egna barn eller kan gå vilse i sin lägenhet behöver en vårdmiljö som förmår stötta det som fortfarande är friskt.

Demensbyar beskrivs ofta som en parallell värld avskild från övriga samhället, en form av segregering som vi ju inte vill ha i Sverige. Socialstyrelsen förespråkar hellre ett avstigmatiserande av sjukdomen och att hela samhället utvecklas i mer demensvänlig riktning. Vällovligt. Men i väntan på bank-appar anpassade för kognitiv svikt, och speciella glömskekassor på ICA behövs lösningar här och nu. Och helst inte bara ett svar på hur man kan bo som dement i olika skeden av sjukdomen, utan en osvensk mångfald av lösningar som kompletterar varandra.

För våra skattepengar borde fler vårdaktörer kunna erbjuda attraktiva omvårdnadslösningar där kunderna ges maximal kvalitet och valfrihet. Som i det välkomnande entrérummet på boendet Månstorps ängar, där den bästa musiken från 1960-, -70- och -80-talen spelas, medan en lugn ström av personal, boende och besökare passerar förbi. På väggarna hänger fotografier av traktens sevärdhet Månstorps gavlar, en konserverad ruin där bara de kraftiga gavelytterväggarna återstår. En analogi för den skönhet som faktiskt finns i åldrandet och förfallet, både hos byggnader och hos människor.

Katarina Rundgren är arkitekt och kritiker.