Det är svårt att prata om pengar. Men det är precis vad vi borde göra, menar Helen Runting apropå arkitekter som bygger i egen regi.

Neoliberalism är ett begrepp som används frikostigt – kanske för ofta – men dess förekomst säger givetvis något om dess användbarhet. Det befäster en delad erfarenhet och hjälper oss beskriva den speciella form av kontroll som utövas genom formuleringen av en inställning till livet, arbetet och jaget.

Under neoliberalismen uppmuntras vi att bli ”entreprenörer” och ”investera” i vårt eget ”humankapital”. Men vilken sorts arkitektur – och vilken typ av arkitekt – skapas under sådana förhållanden? Hur kan vi förstå entreprenören och det finansiella snillet i relation till arkitektens konstnärliga och sociala strävan?

Utställningen I egen regi: pengar, ansvar, risker och arkitektur visades på Form Design Center i Malmö under hösten och utforskade ”experiment och alternativa modeller under-ifrån” som kan visa vägen ur den svenska bostadskrisen genom arkitekter som bygger i egen regi.

Med fokus på södra Sverige presenterades projekt av nio kontor (Testbed, Radar, Okidoki, Lindvall A&D, Förstberg Ling, Belleville, Stadstudio, Cord Siegel och Egnahemsfabriken) med fotografier, ritningar, modeller och den bakomliggande berättelsen som ger en inblick i den komplexa väv av medverkande som varje projekt genererar.

Frågan om arkitektens ansvar/handlingsutrymme i den rådande bostadsbristen är angelägen: många åldersgrupper och hushållstyper i Sverige har i dagsläget inte råd att betala andrahandshyror, inte heller möjlighet att få ett förstahandskontrakt, och de kommer aldrig att ha råd att köpa en bostad. Politiska forskare som Lisa Adkins, Melinda Cooper och Martijn Konings visar att i ”tillgångsekonomin” går det inte längre att förvärva en bostad genom hårt arbete, och endast de som äger sin bostad har möjlighet att leva gott på sin lön. Dessa förhållanden hjälper oss att förstå hur vi i neoliberalismens tid, som filosofen Michel Feher konstaterar, intresserar oss för tingens värde framför människors löner, och värdesätter spekulation.

De sociala konsekvenserna av tillgångsekonomin komplicerar konceptet ”att bygga i egen regi”. I de fascinerande projektberättelserna, samlade av utställningens kurator David Ottosson och hans medarbetare, blir det uppenbart att många av de nio presenterade egen-regi-byggarna har lagt in privata medel för att finansiera sina projekt.

I några fall resulterade det i att arkitekten står kvar som ägare av bostadshuset (till exempel Siegels Oh Boy), något som för arkitekten till det som Thomas Piketty kallar ”hyres-inkomst-tagar-klassen”: de som inte får sin inkomst av eget förvärvsarbete utan från andras förvärvsarbete.

I vissa av projekten har obetald arbetskraft och emotionell investering från arkitekten och andra varit avgörande för resultatet, ibland för att uppnå social jämlikhet (som i Egnahems-fabrikens projekt där bostäder byggts delvis som självbyggen) eller för att uppnå hantverkskvalitet (som är fallet i husen ritade av Testbed, Belleville och Förstberg Ling). Här är omsorgen likvärdig med den egna tidsresursen. Problemet är bara att tid – liksom pengar – är en mycket ojämnt fördelad resurs.

Min generation av arkitekter har, inom praktiken och akademin, fått uppleva en omvälvande och känslosam period där den vita, manliga, övre medelklass-normen sakta men säkert har fått ge plats åt kollektiva arbetsformer och åt kvinnliga praktiker, och sedan 2020 även en stark kritik mot den kroniska underrepresentationen av arbetarklass, BIPOC (black, indigenous, people of color) och HBTQ inom arkitektutbildningen och arkitektbranschen.

I ljuset av denna utveckling behöver vi diskutera hur ”I egen regi” framhåller en typ av praktik som i bästa fall är tillgänglig för arkitekter som har tillgångar som inte kan förvärvas från förvärvsarbete med en genomsnittlig arkitektlön – och som i värsta fall medverkar till en motsägelsefull modell där arkitekten tjänar på hyresintäkter från dem som är mest utsatta på bostadsmarknaden. Genom att sammankoppla de sociala och konstnärliga kvaliteterna i arkitekturen med arkitektens nettoförmögenhet riskerar vi att skapa en krympande definition av kanske inte vem som kan vara arkitekt, men vem som kan vara en god arkitekt.

Det är svårt att prata om pengar, men det behöver vi göra: vem tjänar vad på vilken sorts projekt, vem får inflytande genom sina tillgångar (i form av tid, emotionell investering, pengar) och i vems finansiella intressen agerar vi? Om svaret är ”våra egna intressen”, är kanske de projekt som skapas inte så speciella som vi tror, och våra handlingar skiljer sig inte mycket från det neoliberala paradigmet som vi ännu inte ser något slut på.

Helen Runting är stadsplanerare och arkitekturteoretiker
Översättning: Malin Zimm