Arkitekturforskningen i Sverige har fått en ny plattform. ”Vi kan rikta handlingskraften och kunskapen inom arkitekturen åt rätt håll”, säger Björn Ekelund, vd för Arkitekturinstitutet.

Det låter som om det alltid har funnits, Arkitekturinstitutet, men det var alldeles i början av 2022 som det grundades. De två forskningsprofilerade kontoren Theory into Practice och Warm in the Winter, som ligger bakom institutet, har dock marinerat idén under ett par år.

Tillsammans har de identifierat vilken struktur som behövs för att få till och skala upp praktiknära arkitekturforskning på ett sätt som kommer hela branschen till godo.

Anna Sundman, arkitekt på Theory into Practice och styrelseordförande för Arkitekturinstitutet, berättar att man genom sina respektive kontor byggt upp en kunskap om vad som är möjligt att genomföra inom nuvarande strukturer för arkitekturforskning. De båda företagen har sammanräknat arbetat med ett trettiotal forskningsprojekt under den senaste femårsperioden.

När de inledde samarbetet utgick de ifrån vad som kunde ge mest effekt utifrån just arkitektkontorens speciella förutsättningar. De ville hitta en anpassad struktur, som kan agera med kraft, tyngd och trovärdighet gentemot de parter de vill nå, betonar Björn Ekelund, arkitekt och grundare av Warm in the Winter och vd för Arkitekturinstitutet.

Arkitekturinstitutet vill vara svaret på frågan om hur arkitekter kan få mer inflytande och mer genomförandekraft till den praktiknära arkitekturforskningen. För att vara tydlig med att det är forskningsinfrastruktur som skapas genom institutet och inte en affärsdrivande verksamhet, är Arkitekturinstitutet registrerat som ett bolag med SVB – särskild vinstbegränsning. Enligt handläggaren på Skatteverket var det ovanligt att efterfråga denna bolagsform, som en gång utformades särskilt för bolag inom skolverksamhet.

Anna Sundman pekar på de ökade anslagen till hållbar samhällsbyggnad, som sedan 2016 ökat från 50 miljoner till närmare 700 miljoner kronor i dag. Tillgången till dessa medel gör ingen nytta för arkitekturen om den inte kan nyttjas. Arkitekturinstitutet blir en nyckelaktör för att forskningsverksamheten ska kunna skalas upp inom arkitekturområdet, och för att ge handlingskraft åt just arkitektkontoren.

Det som saknats är ett forskningsinstitut som har tydligt fokus på arkitektur, med kapacitet för större projekt än de som i dag sker i form av praktiknära forskning. De större projekten kan vara en brygga till näringslivet och där nå tillämpning i verkligheten inom rimlig tid.

– Det kan vara en så enkel sak som att fånga upp den frustration som finns ute på kontoren, där man sitter på fler lösningar än vad som rymdes i projektet. I stället för fikagnället kan det bli en hel forskningsinriktning, skrattar Björn och Anna.

Arkitekturforskning är efterfrågad i samhället, men strukturen för forskningen sätter ofta arkitekten i en kortsiktig och underordnad relation där man för att få ta del av statliga anslag behöver en motfinansiering. I exempelvis ett Vinnovaprojekt kan den motfinansiering på 50 procent som krävs komma från en byggaktör. Men arkitekten har en begränsad konsultroll och byggaktören har inte den tid och uthållighet som behövs för att nå resultat i ett fyraårigt projekt.

Arkitektens handlingskraft och projektets kontinuitet är därmed begränsad till det utrymme som byggbolagets affärsmodell tillåter. På det sättet blir det svårt för arkitekter att ta del av de betydande och ökande statliga forskningsanslagen inom samhällsbyggnad.

– Vi tror på samarbetet, men maktbalansen är helt fel, sammanfattar Anna Sundman.

Tankemönstren som arkitekter är tränade i, att agera tvärdisciplinärt och bena ut komplexa system, är avgörande för samhällsutvecklingen. Därför behövs rätt förutsättningar för att vara med i viktiga forskningsprojekt. Björn Ekelund pekar på de samhällsomställningar som sker i dag och hur dessa i sin tur påverkar arkitektrollen och praktikens former.

Det handlar om hur vi bygger, hur vi förvaltar, och hur vi inte river. Dessa frågor ligger i ett större paket som handlar om hela byggbranschens industriomställning. Alla måste delta i detta, och arkitekter i synnerhet behöver finnas i utvecklingsprocesserna, menar Björn Ekelund:

– Man kan ju som tidigare skriva och publicera forskning, men vi borde i vår tid också kunna gå till handling, göra saker i verkligheten: piloter, tester, mock-ups, modeller.

– Arkitekter kommer att ha en jätteviktig roll i detta. Vi har kommit till en fas då man behöver gå från att veta till att göra. Genom Arkitekturinstitutet kan vi rikta handlingskraften och kunskapen inom arkitekturen åt rätt håll. Vi kan trycka in arkitekterna i ett mer handlingskraftigt och operativt sammanhang, säger Björn Ekelund.

De båda grundarna betonar avslutningsvis att hela den nya samhällsinriktningen behöver nya affärsmodeller för att lyckas med den hållbara omställningen. Det krävs snabbare vägar till tillämpning och breddade samverkansprocesser. Det behövs ett handlingsutrymme som kan ta emot och förvalta kunskap från många olika håll. Arkitekter har mycket att bidra med i den här omställningen, och med rätt strukturer kan vi se verklig förändring. Institutets mål är att svara mot ett samhällsbehov.

Malin Zimm är chefredaktör för Arkitektur.