Olof Hultin 1946–2022

Olle finns inte längre med oss. Under tre decennier, från sent 1970-tal till sin pensionering 2011, kom han att prägla tidskriften Arkitektur och vara en central röst i svensk arkitektur. Med start i redaktionskollektivet, som chefredaktör från 1989, och ett år senare även vd för Arkitektur förlag, etablerade han sig efterhand som driven tidningsmakare och förlagsman. Stora journalistpriset fick han 1989 för sina kritiska artiklar om ”det sena 80-talets stora byggnadsprojekt”. I tidskriftens arkiv får man 490 träffar på hans namn.

De här tre decennierna var en dramatisk omställning, både för svensk arkitektur och för tidskriftsproduktionen. Det tidiga 1980-talet var postmodernismens tid. Inför de nya tendenserna försökte vi lugna den moraliska paniken bland modernistiska svenska arkitekter. ”Ingen panik” var rubriken på Olles inledande artikel i nr 4-1982. För temanumret om Skåne, 4-1978, hade vi farit runt i landskapet som han kände väl med sin utbildning från Lund och några år som ung arkitekt hos Bernt Nyberg. Raden av monografinumren om enskilda arkitekter inleddes med Anshelm-numret 6-1980, som Olle höll i. 1980-talet var också starten för de många utlandsresorna inför en lång rad specialnummer. Så körde vi hösten 1986 kors och tvärs genom norra Italien på spaning efter Palladio och Aldo Rossi inför Italiennumret 3-1987. Det nordiska samarbetet innebar årliga möten där redaktionerna turades om att visa upp sin arkitektur. I ”Sticket” på ledarsidan gavs en vass kommentar i någon aktuell fråga. Sökandet efter försummad svensk arkitektur slutade i Halmstad, nr 7-1989, där Olle skrev en ledare om ”den lokala nivån”.

Genom 1980-talet var tidskriftsproduktionen fortfarande analog. Texten skrevs på särskilda manusblad och kom tillbaka från tryckeriet som spaltkorrektur tillsammans med bildavdrag. Allt klipptes och klistrades ihop till en layoutförlaga som tryckeriet förvandlade till vitkopia och blåkopia enligt ett minutiöst schema.1989 gjordes layouten om med ett gridsystem som sedan fylldes med text och bild. Samtidigt ökades A4-formatet lite på bredden och logotypen blåstes upp för att ytterligare understryka tidskriftens nya ambitionsnivå. Med övergången till digital teknik kom Ola till redaktionen 1991 som grafisk formgivare i Quark Express. Neddragningen 1996 från tio nummer till åtta men med samma totala antal sidor, innebar en ekonomisk besparing som gjorde tidskriften maffigare.

Fotointresset hade Olle med sig till tidskriften. Det avspeglade sig dels i eget foto, dels i återkommande bildgallerier med framstående fotografer. Ola tog sina första steg som arkitekturfotograf under Olles ledning. Bokproduktionen växte snabbt med Matilda som ansvarig. Monografier producerades om Asplund, Celsing, Nyrén och Lindroos. Boken om Josef Franks Falsterbovillor blev en försäljningssuccé liksom den om Lewerentz två kyrkor med Olles foton. Arkitekturguider blev en förlagsnisch – om Stockholm, Göteborg, Sverige, svensk landskapsarkitektur.

Redaktionens ”vårlax” var ett motdrag till branschens alla julglöggar och ett sätt att samla medverkande och andra trevliga närstående på en för tillfället välstädad redaktion. Som värd för sådana tillställningar var Olle i sitt esse.

I nr 3-2011 finns en läsvärd avskedsintervju som Ingrid Sommar gjorde – en sammanfattning av Olles egen syn på redaktörsrollen, samarbetet, arkitekturen och att befinna sig i hetluften.

Claes Caldenby (på redaktionen från 1977),
Eva Eriksson (1976-1986)
Lis Hogdal (1977–1995),
Matilda Stannow (1995–2000, 2004–2012),
Ola Österling (1991–1997)