Norra tornen är en symbol för de senaste decenniernas omfamnande av branding. En inställning till stadsplanering vi snarast bör lägga bakom oss, anser Tomas Lewan.

I den internationella arkitekturen handlade 2000- och 2010-talen om branding. Sverige och främst Stockholm drogs med i en internationell konjunktur med osedvanlig varaktighet. Staden anammade den överdrivna tidens vokabulär och manér, där det osympatiska anspråket på att vara The Capital of Scandinavia blev lågvattenmärket. Namnet lanserades 2006 av det kommunala bolaget Stockholm Business Region.

Ungefär samtidigt inleddes planeringen av Norra Stationsområdet, sedermera Hagastaden, där Norra tornen är ett slags kulmen i fråga om exploatering och anspråk.

En debatt om ”instrumentell planering” kännetecknade den här tiden. Den handlade om risken att inte minst kulturlivet skulle underordnas syftet att profilera platser och städer som besöksmål. Successivt, kanske utan att vi märkte det, kom själva staden att underkastas detta syfte. Stadens form, stadsbyggandet, kom inte längre att handla om hur vi skulle forma de för vårt samhälle bästa rummen och byggnaderna. I stället handlade planeringen nu om hur bebyggelsen kunde användas för att uppnå givna syften. Det var inte bara kulturen som användes instrumentellt utan hela stadsmassan och med den stockholmarna själva.

I Hagastaden var syftet dels att bekosta överdäckningen av trafiklederna norr om staden, dels att skapa en särskild stadsdel för det vetenskapliga området life science, om det nu ens existerar. Bägge dessa syften kulminerade i de två bostadstorn som områdets planarkitekt Aleksander Wolodarski redan tidigt i planeringen önskade sig som symbol för mötet mellan de sammanbyggda kommunerna Stockholm och Solna.

Att tornen innehåller bostadsrätter förstärker symboliken i att det inte bara är vårt behov av levnadsförutsättningar staden velat ta för sig av, utan dessutom, väldigt konkret, våra pengar. Det är de boende som bekostat tornen och delvis överdäckningen de står på.

Markanvisningstävlingen 2013, som vanns av Oscar Properties, ändrade ganska lite av detta. Tornens form ändrades något i närperspektivet, men på avstånd framträder tydligt detaljplanens distinkta symmetri så som den ursprungligen ritades.

Att flertalet av Stockholms höghusbyggnader kan karaktäriseras som enkla, släta kroppar är troligen ingen slump. Enkelheten lämnar utrymme åt den mer väsentliga, omgivande staden. Signaturbyggnader som Folksamskrapan eller Wennergren center stör på så vis ganska lite. Norra tornen markerar sig desto tydligare i stadslandskapet med sina egensinnigt trappande former. Samtidigt förblir det oklart var de egentligen står och vad de markerar. S:t Eriksbrons torn eller Kungstornen märker ut distinkta gränser i stadslandskapet. Men där Norra tornen står finns inget särskilt att se – ett antiklimax som blir desto större genom den markanta hushöjden.

Både kulören och de trappande volymerna får mig att tänka på Moshe Safdies visionära plan för Habitat 67 i Montreal – även om den handlar om ett annat slags byggnader med genuina visioner som utgångspunkt. Formcitatet, om det nu är ett sådant, skulle kunna ses som förmildrande. Men visst är Norra tornen ett ”miljonprogram för rika”, som Joanna Zawieja träffsäkert skrev i Svenska Dagbladet (210119).

Citatet, liksom allt annat i Hagastaden, är fernissa. Stadsdelen kommer för lång tid framöver att först och främst vara symbolen för 2000- och 2010-talens svenska omfamnande av idén om branding och att staden och invånarna inte i första hand ska få något, utan i stället ska användas i planeringen. Förhoppningsvis är det en inställning som vi nu lägger bakom oss. Den håller inte om Stockholm ska förbli attraktivt för invånare som söker goda livsbetingelser. Det kan bara en i verklig mening hållbar stadsplanering ge dem.