Friskolor saknar tvingande regler för utemiljöer. Och det är bara ett av många skäl till att skolgårdarna i de nya stadsdelarna krymper allt mer, skriver Tor Edsjö.

Trånga och torftiga barnmiljöers konsekvenser för barns hälsa har kritiserats i flera år. Och visst finns det mycket som kan göras för att vända den negativa utvecklingen. I UR Samtidens program Låt staden grönska gjorde två landskapsarkitekter från Örebro nyligen ett inlägg som sammanfattar betydelsen av barns lek och ger praktiska exempel på hur kunskapen kan tillämpas.

Men i storstadsområdena blir barnmiljöerna i de nya eller förtätade stadsdelarna allt sämre. De första eleverna i den nya Bobergsskolan i Stockholm har flyttats hit från den närliggande Hjorthagsskolan. Där hade de en gård med lövskog, stora stenhällar och lekanordningar omgivna av sand. Det fanns sol och skugga, spännande platser och gömslen, kvistar och kryp. Där kunde barnen på egen hand arbeta med sin lek och fantasi och utveckla sin motorik och sina sociala färdigheter. All forskning visar att barn behöver en sådan miljö för att må fysiskt och psykiskt bra. Den gör dem också mer mottagliga för ny kunskap och mindre mottagliga för sjukdomar.

På Bobergsskolans gård får varje barn mycket mindre yta än på Hjorthagsskolans. Gården är hårt uppdelad i zoner. All lek styrs av avgränsningar och av redskap. Det finns inga skuggande träd, inga berghällar att klättra eller kana på, inget material att leka självständigt med. Inga vrår att vara i fred i, men plastgräs i överflöd. Detta är raka motsatsen till vad vetenskapen säger är bra.

Bristen på utrymme är avgörande. Men projekteringsanvisningarna för utemiljön är också en bov i sammanhanget. SISAB i Stockholm kräver exempelvis utrymme för underhållsfordon och snöröjning: tre meter körbana plus en meter hinderfritt på vardera sidan. Deras anvisningar har däremot inte ett ord om vad barn behöver.

Är Bobergsskolan ett undantag? Nej. Nätverket Barns utemiljö i staden (BUMS) har tittat på långsiktiga planer i storstadsområdena. Åtta av tio förskolor kommer att ligga på trånga bostadsgårdar som ska delas med de boende. Skolor tilldelas små tomter. Ibland saknas gårdar helt i planerna – barnen ska inrymmas i påbyggnader av befintliga, kringliggande förskolor och skolor.

Tätheten i de nya stadsdelarna i storstadsområdena är hög. Det gäller till exempel Slakthusområdet i Stockholm, Backaplan i Göteborg, Veddesta i Järfälla och Ulleråker i Uppsala. Där finns inte plats för bra barnmiljöer.

En av faktorerna bakom den höga tätheten är avtalen mellan staten och storstadskommunerna om statligt stöd till utbyggnad av kollektivtrafik i utbyte mot ett bestämt antal bostäder i ”tät bostadsbebyggelse”. En annan och mer avgörande faktor är den markprisspekulation som bostadsutvecklarna driver och som kommunerna spelar med i.

Etableringen av friskolor har blivit en joker i leken. Vad säger att en ny kommunal skola får tillräckligt många elever? En privat skola kan öppnas i ett friställt kontorshus strax intill och locka över hälften av det tänkta elevunderlaget.

Skolpengens konstruktion spelar en roll i sammanhanget. Varje kostnadsökning för kommunens egna skolor leder till höjd skolpeng även för friskolor, oberoende av vilka lokaler och kostnader de faktiskt har. I friskolornas fall medför skolpengen inga som helst krav på skolans utemiljö. Vi ser att det förekommer stora brister – de av skolföretagen som är vinstinriktade har ofta skolor i påvra miljöer, med minimal gård eller ingen alls.

Det finns fler faktorer än vad som nämnts här som driver utvecklingen mot undermåliga barnmiljöer i storstäderna. Motkraften är fortsatt opinionsbildning. Arkitekter och andra som utformar barnens miljöer har en viktig roll i detta. Det behövs en omprövning som berör många politikområden.