Städer får egen ljuddesign, mobilitetshubbar ersätter garage och bostadsköpare vill ha både-och, när Arkitektur skärskådar tre ord i tiden.

Både-och-bostadsköpare

I sin senaste reklamkampanj ringar byggbolaget Besqab in sin målgrupp: den motsägelsefulla bostadsköparen. Enligt Besqab är det en person som både ”skrattar och gråter” och som ”duschar alldeles för länge eller på tok för sällan”. För denna vill bolaget skapa bostäder som ”inspireras av livet”. På hemsidan beskrivs en ”mänsklighet” som ”bara vill vara sig själva, utan att placeras i fack”. Som exempel nämns ”den pragmatiske matematikern som kanske vill ha ett kök i marmor” eller ”litteraturstudenten som utan att blinka lägger hela studiebidraget på platt-tv:n”. Jag blir inte klok på vad Besqab egentligen menar. Kanske är deras manifest bara en jakt efter att sticka ut från mängden? Ett sätt att höras i mediebruset? Att vi lever i en motsägelsefull tid råder det inga tvivel om. Och Besqab bidrar genom sina utfästelser högst konkret till detta.

Anders Kling

Stadsklang

Planeringen av de offentliga rummen har länge varit en visuell disciplin. Men nu syns tendenser till att ljudet börjar ta plats. Forskaren Mikael Strömberg hävdar till exempel att alla städer har sitt eget distinkta ljud. På ett visst avstånd uppenbarar sig den klang som blir den sammanlagda ljudmattan av en hel stad – stadsklangen. Malmö stad lät nyligen beställa en ljudidentitet. För en halv miljon kronor satte en kommunikationsbyrå ihop ett musikstycke som ska sätta den ljudmässiga stämningen för stadens identitet. När ljudbilden blir alltmer central i städers varumärkesbyggande kommer vi kanske få se mer av hur vissa mindre städer, en aning desperat, följer Malmö i spåren och designar sin ljudbild. Medan en stad som Paris, till exempel, förmodligen bara kommer luta sig tillbaka och hänvisa till sin egen unika stadsklang.

Tor Jonsson

Mobilitetshubb

I städer där rörlighet likställs med frihet och där såväl tid som markyta är hårdvaluta finns inte plats för inaktivitet. Parkeringsgaragen har spelat ut sin roll som förvaringsplatser och ska i stället bli ”mobilitetshubbar”. De ska fyllas med elscootrar, elbilspooler och omklädningsrum för att underlätta i storstadsmänniskans hektiska vardag; ett slags pit stop i verkligheten dit man sladdar in, svidar om och rullar ut redo för nya utmaningar. Det är en rimlig utveckling, helt i linje med målsättningen att minska det privata bilägandet, bredda användandet av gröna färdsätt och utveckla delningsekonomin. Och när ”parkeringsgaragets” förlegade gråhet byts ut mot ”mobilitetshubbens” futuristiska air blir det roligare även för arkitekterna att göra plats för dem på plankartorna. Vi får passa oss bara så vi inte färglägger dem så grönt och fint att vi börjar tro att det handlar om något annat än bilar, transporter och leveranser.

Karin Berggren