Det är arkitekturen som håller oss inomhus, men vad kan vi förvänta oss av arkitektur annat än funktionen att isolera oss i virusets tidevarv? Hur kan denna tröga konstform, men i bästa fall välstämda samhällsinstrument, hjälpa oss nu? Historiskt sett var det kolerans härjningar på 1800-talet som dimensionerade gaturummet i städerna. Och det var det osynliga hotet av TBC som drev på idéerna om ljusbadade vita rum med släta listverk, räcken i rostfritt stål, och hygienutrymmen med lättstädat kakel i sanatorie-estetikens modernism. Men vi har också fått självservering och självbetjäning istället för bordsservering och betjäning över disk, vilket präglar de flesta av våra kommersiella miljöer i merförsäljningens anda. Det är tydligt att våra städer och vardagsmiljöer är dimensionerade efter principen att omedelbar närhet till andra människor inte är livshotande. Vi har byggt hela arbetsplatser efter det sociala mötets principer och hela inomhuslandskap för kontakt mellan individer och grupper.

När den dimensionering vi har använt oss av visar sig vara för snålt tilltagen gäller det att fundera över hur vi hanterar och kontrollerar tätheten: “density – and how it is run”, som David Runciman skriver i The Guardian 27 mars 2020. Man kanske inte omedelbart kan ändra miljöns utformning, men man kan tillämpa regler och bestämmelser för att glesa ut användningen, antingen rumsligt genom en tejpremsa på golvet som en påminnelse att hålla avstånd, eller genom att glesa ut användning i tid genom att släppa in en person i taget.

Vad finns det för omedelbart handlingsutrymme inom arkitektur- och planeringsområdet som kan minska smittspridning? I stadsdelen Kreuzberg i Berlin har pop-up-cykelbanor märkts upp för att cyklister ska kunna hålla rekommenderade avstånd, samtidigt som biltrafik har minskat med restriktivt resande. Gul färg och skyltar – utöver ett grönt mandat – var det som krävdes för att på kort tid åstadkomma säkra cykeltransporter och avlasta kollektivtrafiken. Nu expanderar pilotstudien till andra stadsdelar i Berlin, medan Stockholms styre kritiseras för att hellre överväga sänkning av trängselskatten istället för att prioritera cykeltrafiken. Hur kan vi överlista arkitekturens tröghet? Med ganska direkt verkan kan viss arkitektur få nya uppgifter, som när Stockholmsmässan blir fältsjukhus: även denna bruksomställning har använts vid behov i historien då kyrkor och skolor använts som tillfälliga bostäder för utsatta människor. Tillgänglighet till naturmiljöer får bli en påminnelse om att det obyggda ibland ger högsta livskvalitet. Att kunna ta en promenad med frisk luft varje dag utan att behöva ta sig lång väg till strövområden, är dock en hälsofrämjande aktivitet som inte alla har självklar tillgång till.

Alfred Hitchcock introducerade ”the shock of the expected” som ett narrativt grepp i sina filmer, vilket också kan fungera som en beskrivning av mänsklighetens reaktion på coronavirusangreppet. Edward Snowden uttrycker det hela enkelt i en intervju i Vice: framtiden må vara oförutsägbar, men förekomsten av en global pandemi hör inte till det oförutsägbara. Vad vi behöver se upp med nu, menar Snowden, är hur mindre nogräknade regimer kan ta tillfället i akt att bygga ”the Architecture of Oppression” – de strukturer som sjösätts i kris och som stelnar som förtryckets arkitektur. Vi kan lika gärna ta tillfället i akt att bygga det motsatta, eller i alla fall identifiera ojämlikheter i den byggda miljön och föreslå alternativ. 

Rebecca Solnit gör just detta när hon håller upp coronaviruset som ett prisma som kastar ljus över strukturella ojämlikheter. Viruset drabbar ojämlikt, eftersom ojämlikhet existerar, är hennes hårda sammanfattning. Säkra hem, säkra transporter, säkra arbeten – det är långt ifrån självklar fördelning av detta inom stora befolkningsgrupper – i USA har uttrycket ”the Black Plague” använts som en väckarklocka för de ojämlika förhållanden som coronaviruset avslöjar genom att afroamerikaner är överrepresenterade i smittotalen.    

I nästa nummer av Arkitektur undersöker vi platser i periferin, ställen med låg densitet och hög gemenskap. Det handlar om den nya byn som motkraft till centraliserad makt och ekonomisk ojämlikhet.