Hotel Window av Edward Hopper, 1955. Foto: Wikimedia

Urban ensamhet på display

Hur ser stadens nätverk ut när alla är hemma? Hur ser en social längtan ut i en tid av isolering, i en tid som övervakar, förbjuder och bötfäller det vi känner som stadsliv?

Den nya staden gav sig genast till känna, i form av en ny infrastruktur. Lunchrestauranger som kör ut mat på cykel, bokhandlare som promenerar till sina köpare med beställda böcker, de sjungande italienarna på balkongerna, grannar som ställer matkassar utanför varandras dörrar och ringer på. De är som knackandet i väggen mellan cellkamrater i filmer inifrån fängelser. Första tecken på urbant motstånd mot isoleringen.

Samtidigt kom den digitala rörelsen. Skypedanserna, interiörer från människors hem, ta en öl via FaceTime, ha sårbara farmor med i fredagsmyset via WhatsApp. Och i arbetet, alla möten. De små ansiktena på de uppdelade skärmarna. Det är något så väldigt rörande med dessa utsnitt av mänskligt liv på skärmen. De små, ibland lite pixliga figurerna, de inramade – inte sällan tysta – ansiktena framför en bokhylla, en nerdragen persienn, ett kylskåp med magneter och teckningar. Det blev något sårbart att komma så nära – det professionella fick en ton av det privata.

I städer har själva dynamiken alltid varit den mellan ensamhet och gemenskap. Ensamheten som stadens förbannelse eller den kollektiva stadens gåva till individen? Men egentligen har det alltid varit både och.

I början av Paul Thomas Anderssons film Magnolia hörs Aimee Manns låt One: ”One is the loneliest number that you’ll ever do”. En blomma slår ut över en karta över stadsdelen Van Nuys i San Fernando Valley, Los Angeles innan kameran zoomar in på en ensam människa vid en bardisk. Här är den ensamma människan. Men den här ensamma människan får snart slumpmässigt sällskap från någon hon inte känner. Sådan kan staden vara, sådan är dess möjlighet. Det finns ett tillfälle som kan ske, ett möte, en närvaro av andra som ser dig.

En av de memes som började dyka upp direkt under isoleringens första dagar var bilder av Edward Hoppers ensamma människor i fönster, ibland också med till och med människorna bort-shoppade från hans diners. I en av hans mer kända målningar, ”Hotel Window”, syns en kvinna som sitter i ljuset inomhus, i en lobby, och ser ut över mörkret utanför. När man befinner sig i ett ljust rum och tittar ut i mörkret är man väldigt synlig, man syns men man ser inte ut.

Oliva Laing menar i sin bok Den ensamma staden att Hoppers motiv skildrar en central erfarenhet av att vara ensam, att ”känna sig avskild, avskärmad och instängd, i kombination med en känsla av nästintill outhärdlig utsatthet”.

Edward Hopper brukade åka med den upphöjda 3rd Avenue Elevated Rail i New York, The El train. Edward Hopper hade suttit på detta tåg med sitt skissblock och tittat, samlat sina motiv och blev, oavsett vad hans ambition var, en ikonisk skildrare av urban ensamhet. Han reste på kvällen, i mörkret, och såg in i de upplysta fönstren. Det finns något extra sårbart med den här ensamheten när den är en eller två trappor upp. Det upplevs annorlunda än om man är nere på marken. Det är en förbjuden blick som ser in, det är en oskyddad ensamhet som i ”Hotel Window”, ensamheten på display. Hopper ser in i fönstret från det upphöjda tåget, ser kvinnan, men målar henne sedan inifrån det ljusa rummet. Utanför fönstret har tåget just passerat.

Den amerikanska stadsskribenten Jane Jacobs använde begreppet ”eyes on the street”, som skulle beskriva den trygghet som skapades av grannskapets alla ögon, att se och att vara sedd, en blick som upphäver ensamheten. Edward Hoppers blick i målningen ”Hotel Window” är dess motsats, en förbjuden blick som framhäver ensamheten.

Olivia Laing beskriver i sin bok denna dubbla känsla av att vilja bli sedd och att inte vilja bli det och hur det obekväma med att vara sedd sitter ihop med hennes ensamhet. Hon bor i en lägenhet som har insyn från ett hus mitt emot: ”Jag ville bli sedd, tas emot och bli accepterad, så som av en älskares gillande blick. Samtidigt kände jag mig farligt utsatt, på min vakt mot kritik, särskilt i situationer där det kändes obekvämt och fel att vara ensam, där jag var omgiven av par eller grupper”. Ensamheten i ”denna stad av glas, av rastlösa blickar”, skriver hon rör sig alltid åt två håll: ”mot intimitet och bort från det som hotar”.

Den stad som vi nu ser vecklas ut framför oss är en annan stad, där det som finns utanför fönstret, det som hotar, det offentliga livet, delvis har försvunnit: Såväl de rastlösa blickarna som ögonen på gatan.

Så vad kan dessa – våra ögon – då göra? Hur kan vi se varandra när vi inte kan mötas? Vart tar vi vägen när gatorna, bardiskarna, parkstigarna är tomma?

Det är det vi nu börjar ana. Det finns en dystopi här – två tomma ögon som blickar ut i mörkret från andra våningen, ensamheten, övergivenheten. Men man måste minnas att också Edward Hoppers vemodiga bilder börjar med att han ser henne, möter hennes blick på andra sidan det isolerande, skyddande fönstret. Hon där bakom fönsterrutan, skärmen och han också.

Rebecka Solnit skriver i sin bok A Paradise Built in Hell om det sociala begär som tycks komma till uttryck vid stora katastrofer: ”The love of strangers for each other, of a citizen for his or her city, of belonging to a greater whole, of doing the work that matters.”

Vi upprätthåller nu civilisationen genom att se in hos varandra varandra, där vi är, små och ofrivilligt ensamma på skärmarna.

Sedan kan vi gå ut i den förbannade eller förlovade ensamhet som är stadens.

 

Dan Hallemar är förläggare på Arkitekur Förlag.