I ett industriområde i Obbola, strax söder om Umeå, står pappersbrukets gamla soptipp inför en ny tid. Här ska det ”byggas” artrika slåtterängar.

Det är långt ifrån den lyxåtgärd det kanske låter som. Tvärtom är restaureringsekologi en framtida nödvändighet, framgår det av avsnittet Att laga natur i Vetenskapsradions Klotet i P1.

Till följd av global uppvärmning och att vi riskerar att förlora en miljon arter under de närmaste 30 åren har FN utsett 2020-talet till ett årtionde för restaurering av jordens ekosystem. Att återplantera skog, reparera vattendrag och restaurera odlingsjord är ett måste för att förhindra, stoppa och vända nedbrytningen av våra ekosystem.

I programmet intervjuas bland andra Ulrika Modéer, avdelningschef för FN:s utvecklingsprogram UNDP, om de 800 småskaliga projekt som redan är i gång. I norra Borneo har man till exempel lyckats återplantera regnskog och i Sverige arbetas det framför allt med att återställa våtmarker.

I Obbola ska marken efter sanering förvandlas till en kulle med ”möbler” i form av högar med död ved och ris. Man ska också så ängsväxter, berättar Anders Enetjärn, vd på naturkonsultföretaget Ecogain.

Det vi står inför är inte bara en kris för miljön, menar Ulrika Modéer. Hur vi lyckas möta de globala miljömål som FN satt upp för 2030 och som 70 länder skrivit under har betydelse för våra samhällen i stort:

– Fungerande ekosystem är en förutsättning för att vatten- och livsmedelsförsörjningen i de stora städerna ska fungera. Vi måste helt enkelt stoppa utarmningen om naturen ska kunna fortsätta leverera de ekosystemtjänster som upprätthåller våra ekonomier och vår säkerhet.

Samtidigt, framgår det av radioprogrammet, gäller det att inte ha en övertro på den här typen av restaurering. För naturen gäller samma regler som för byggnader. Restaurering är bra, men inget går upp mot originalet.