Vi ville bjuda in lyssnaren till en politisk vandring, och på så sätt också till det som är vår metod, det vi försöker att göra. Den politiska vandringen är en övning i närvaro och detaljer. Stadsmiljön är en ”kollektiv bildningsbank” – som ett folkbibliotek, tillgänglig för alla. Vi bär alla på en naturlig ”normativ impuls” som styr hur vi förhåller oss till byggd miljö, vi ser med preferenser och gör sociala omdömen: vackert, fult, bra kvarter, dåligt område – ”där skulle man inte vilja bo!”. I ett större perspektiv är den normativa impulsen ett uttryck för den grundläggande politiska naturen i att skapa och förändra den byggda miljön. Vi använder den för att kartlägga staden. Men den står också i vägen för blicken, den behöver saktas ned, för att man ska få syn på det som egentligen finns där, och varför stadslandskapet ser ut som det gör. Det är det som är den politiska vandringens yttersta syfte, att sakta ner, att skärpa blicken, att se.

Just den här politiska vandringen vi ska göra går mellan två stadsdelar i södra Stockholm, Liljeholmen och Årsta, de ligger tre kilometer ifrån varandra men det är svårt att hitta två områden som är så pass extrema och samtidigt ligger så nära varandra att man kan vandra mellan dem.

Det finns i varje tid stadsbyggnadsprojekt som blir tydliga exponenter för tidens anda. Ibland är de kanske mer extrema än det som kommer efter, men deras roll som referenser lever vidare. Liljeholmen som ett marknadsliberalt projekt i vår samtid och Årsta som en prototyp för efterkrigstidens sociala grannskapsplanering.

När vi vandrar in i Årsta kommer vi ha Liljeholmen i fötterna, och när vi sedan tar bussen tillbaka mot Liljeholmen är det med minnet av Årsta.

Liljeholmen, den uppkopplade stadsdelen där inget någonsin är långt borta, allt nära, och där man redan tidigt i avtalen mellan staden och byggherren JM –som ägde all mark – slog fast att man planerar ”med avsikt att bygga huvud­sakligen bostäder i alla lägen där det är möjligt.” Där man också vill att ”området bebyggs i tät stadskaraktär med relativt liten andel grönytor och stor andel hårdgjorda ytor”. Resultatet är en stadsdel som tar hand om sina lunchgäster och sin framsida av flanera och vara ledig längs vattnet eller på balkongerna, men lämnar stadsdelens vardagsliv – dess lastkajer – till trånga mörka förskolegårdar, skolor utan skolgårdar och hus som byggs ända in mot berget.

Årsta som byggdes för att vara isolerad, det var en av kvaliteterna menade man. Där man byggde en mängd offentliga och  halvoffentliga, platser för civilsamhället, lokaler för att bygga kanoter eller relationer men också svepande stora parker som tycks föråldrade och nästan onödiga. Platser som är det långsamma inbromsandet mellan det egna livet och det offentliga mellan hem och arbete. Något blir synligt där. Ett samhälle. En möjlig gemenskap, det som är botten i förortstorgsfontänen är botten också i dig. Men det var också platser som det redan när det byggdes inte passade alla.

Liljeholmen en teaterscen av åskådare och aktörer, en storstadsdröm där naturen är en steriliserad björk. Årsta en intim gleshet, en by utan vare sig framsida eller baksida, där övergivenhetens melankoli alltid vilar i mellanrummen.

Här finns filmen Ett glas vin, om hur viner från gårdar i södra Europa hamnade i berget vid Marievik.