Under de senaste årens urbana dominans har Rem Koolhaas lyckats sticka ut genom att framhäva landsbygden, där hälften av världens befolkning ännu bor, som en yta för experiment och gigantiska fabriksbyggnader. Men om Koolhaas retorik på ett nästan kolonialt vis antyder att orter på landsbygden är till för att tas i anspråk, är professor Andres Rodriguez-Poses diskussion om the revenge of places that don’t matter desto intressantare:

Den politiska populismen är mest utbredd på platser man från den ekonomiska och politiska maktens håll talat om som betydelselösa så kallade rustbelts och flyover states. Man har också gjort felbedömningen att människor är mycket benägna att flytta från dessa platser till städer ”där jobben finns”. Det har visat sig att människor ofta värderar platsen där de känner sig hemma högre än arbete på annan ort. Bristen på framtidsutsikter på landsbygden och på orter med nedlagd industri – och maktens sätt att tala om detta – har alltså orsakat massiva protester i form av Brexit och andra populistiska valsegrar.

Detta visar att ett land mår bäst av att betraktas som en helhet och platser som lika värdefulla; landsbygder och storstadsregioner står i ett ömsesidigt beroende inom allt från livsmedelsproduktion och utrymme för verksamheter till rekreation. Men också en sådan sak att människor fritt bör kunna välja att bo där de vill bo.

Under senare decennier har arkitekturdiskussionen uteslutande handlat om Staden. Men i Sverige har vi nu en situation med storstäder där livskvaliteten minskar på grund av bostadskostnader och bristfällig stadsplanering, samtidigt som tillväxten är större på många mindre orter.

För arkitekturen är landsbygden i dag främst en plats för exklusiva retreats; lokal byggnadskultur har sällan med arkitekter att göra.

Den nya arkitekturpolitiken Gestaltad livsmiljö, vill med arkitektur främja landsbygdens utveckling. Men för detta kommer det krävas riktade insatser, kanske till och med subventioner för den som vill anlita en arkitekt.

Ett fint exempel är arkitekurprojektet Norges turistvägar. Men det behövs annat än turism, så som ökade möjligheter till distansarbete eller småföretagande. På många platser har vurmen för småskalig livsmedelsproduktion fått fäste, och är nu alternativ till det storskaliga lantbruket. Råvarorna förädlas där de skördas, och vinsten kommer platsen till del. Här skulle arkitekturen kunna spela en större roll.

I Architectural Review i april i år varnade Gillian Darley för att bristen på sociala bostäder på Englands landsbygd skapar en ojämlikhet i vilka som kan etablera sig på en ort. Detta är också något att tänka på i Sverige. Hur ska ett kvalitativt boende uppstå där viljan att bygga inte finns spontant?

Mycket sker redan med lokal initiativkraft. Men rikspolitiken måste delta och skapa bättre förutsättningar för lokalt drivna ekonomier, och även för sjukvård och infrastruktur. Här har arkitekturen en given roll. Att fortsätta ignorera platsmässiga orättvisor kommer bara att leda till större politiska spänningar.