Vem i hela världen kan man lita på?
Ord har en större roll i arkitekturarbetet än ritandet. När arkitekter levererar säljande floskler urholkas förtroendet. Rasmus Wærn ger recept på en mer trovärdig kommunikation.
Det finns ett sätt att beskriva en stor arkitekt. Hon eller han kan luta sig mot ett stort förtroende. Ingenting är mer avgörande för möjligheten att kunna få visionerna genomförda än ett rejält förtroendekapital. Anförtroendet att forma en stor investering gäller mer än att kunna hålla sig till en tid och budget. Pengarna finns det förmodligen många som kan ha koll på, men för att förstå om den tänkta arkitekturen blir bra eller ej, lutar sig beställaren oftast mot samma person som gjort förslaget – arkitekten. En sådan typ av dubbel tillit är ovanlig i samhället. Den förutsätter naturligtvis inte bara ett gott omdöme hos konsulten, utan också en uppriktig ärlighet.
Vi delar ut förtroenden när vi måste släppa kontrollen. För att kunna åka buss, öppna munnen hos tandläkaren och skicka barnen till skolan måste vi lita på att de vi anförtror oss åt vet vad de gör. Beställaren kontrollerar visserligen detaljerna i arkitektens arbete hela tiden och den offentliga prövningen ska garantera en miniminivå, men gränsen för granskarens inflytande bestäms också av förtroendet. Vem i hela världen kan man lita på?
Det är rimligt att säga experten. Den som mer än någon annan ägnat sig åt att förstå problemet och inte har egna intressen att skydda, tar parti för sanningen och lämnar svar som grundats på vetande. Tyvärr är arkitekten inte denna sorts expert; har heller aldrig varit det, inte ens då vita laboratorierockar skulle förespegla en allomfattande vetenskaplighet. Bortom de faktiska kunskaperna kan vi i bästa fall veta vad vi tycker om, uppfattningar det finns en konsensus om. Som att det alltid är läckert med massiva material, eller att allt vad Lewerentz tog i blev till guld.
Inget av detta är ju sant, men utan värderingar går det heller inte att jobba. Problemen kommer när värderingar framställs som verkliga sanningar. Då börjar osanningen ta form. Den är inte bara utbredd, utan hotar dessutom arbetets mest grundläggande förutsättning: förtroendet.
Om förtroendet skulle rasa för varje ogrundad klyscha, skulle de snabbt försvinna av sig själv. Ingen vettig arkitekt skulle ägna sig åt ett självskadebeteende där oblyga påståenden om det egna arbetets förträfflighet skulle betraktas som oprofessionellt skryt. Eller ännu värre: professionellt skryt. Tyvärr är det ofta just en sådan mäklarsvenska som ogenerade beställare föreställer sig att arkitekten bör leverera. Men ett språk som i ord och bild antyder en osann verklighet – genomskinliga glashus eller påståenden om en ”helt unik byggnad” – undergräver anseendet. Det är ett högt pris för floskler.
Bakslaget kan dröja ett tag, men när arkitekter börjar mötas med misstro är det värt att fundera på om inte en högre moral kunde vara en väg värd att pröva. Inte den moral modernismens demagoger slog sina mer romantiska kolleger i huvudet med för att förklara att endast en naken arkitektur var ärlig. Nej, den moral som håller rent hus mot alternativa fakta och talar om saker som de faktiskt är. Som att hus måste kunna åldras med värdighet, att väggar inte kan sväva, och att människor behöver hus att tycka om.
Det skulle inte bara rehabilitera ryktet, utan också göra upp med den substanslösa arkitektur som följer på motiveringar utan täckning. För orden spelar roll. De är en större del i vårt arbete än ritandet. Och det är med ord som både idéer och visioner först formuleras. Ändå är ordbruket underutvecklat. Jag har tyvärr ingen undersökning att luta mig mot, men misstänker att få yrkesspråk är så besmittade av skitsnack som arkitekternas. Det finns ett enkelt bullshittest som alla bör använda: Sätt in en negation i din beskrivning. Om betydelsen då blir orimlig, har inte den ursprungliga meningen heller sagt någonting vettigt. Det är meningslöst att påstå att ”vi vill skapa en mänsklig arkitektur” eftersom ingen lär profilera sig med en ”omänsklig arkitektur”.
Det finns andra fällor att undvika. Krångliga och svävande ord (”urbana kvaliteter”), tomma referenser (”många anser att…”) och eget beröm. Det sista smyger sig lätt in, men det är inte arkitektens sak att tala om rummens vackra ljus eller färgernas lugna harmoni. Sådant kan andra ta hand om, men om inte kreatören talar om hur ljuset hanterats eller färgsättningen skapats, lär ingen göra det. Regeln är enkel, men krävande: Håll dig till sanningen.
Genomtänkta beskrivningar lyfter inte bara kommunikationen, utan gör förhoppningsvis också projektet klarare. Ord kan skapa förståelse både hos mottagare och sändare. Den första som övertygas av en rak och tydlig framställning är författaren själv. När orden sedan får vingar, kan de bära kvaliteterna hela vägen fram.
Det handlar om att finna de viktigaste frågorna, och att besvara dem. Som regel är människan och hennes behov av en miljö som ger tröst och bekräftelse viktigast, så ambitionen i beskrivningen ovan var det inte fel på. Men den var allt för tunn. Ska ny arkitektur få en betydelse som kan mäta sig med den gamla, måste vi bli skickligare på att förklara vad den kan. Vad gör egentligen ett vackert hus?
Ett bra svar på den frågan inger förtroende. Den som följer upp detta med ett vackert förslag, presenterat med trovärdiga bilder och en ärlig beskrivning, har möjlighet att finnas med bland de som formulerar morgondagens byggnadskultur.
Rasmus Wærn är arkitekturkritiker.
