Parkpoesi
Allépaviljongen i Kongens Have har i princip allt som en arkitektur ska eller kan förmedla, samlat i en enkel gestalt, producerad med små medel, skriver Per Bornstein.
Kongens Have är en av de största parkerna i centrala Köpenhamn, uppförd i renässansstil början av 1600-talet. Parken huserar, förutom själva parkområdet, även Rosenborgs slott samt storslagna köksträdgårdar och fruktlundar. Den geometriskt arrangerade parken har byggts om ett ertal gånger, bland annat i barockstil i slutet av 1600-talet, men präglas än i dag av ett nätverk av korsande alléer och promenadvägar som delar upp parken i olika avdelningar, med dammar, planteringar och vidsträckta gräsytor.
Krupinski/Krupinskas vinnande tävlingsförslag från 2017 utgår från och bygger vidare på parkens geometriska uppbyggnad genom att introducera två korsande axlar, vilka i sin tur genererar en serie nya uterum, vart och ett med sin tydliga karaktär. Placeringen av axlarna artikulerar platsen och gör den intim. Till detta har lagts cirkulära scener i olika storlekar, vilket ytterligare förstärker delrummens olika karaktärer.
De två axlarna är utformade som långsträckta rum och bildar ett slags kikare ut över parklandskapet, samtidigt som de lämpar sig precis lika väl som sittbänk för en kopp kaffe, en stunds lek med barnen, eller helt enkelt en stunds kontemplativ njutning. Det upplyfta golvet av träribbor blir till en plattform, som utgångspunkt för vistelsen, medan det sadelformade taket, med anspelning på boningshusets typologi, silar dagsljuset genom ett ribbverk av trä i en abstraherad illusion av skydd.
Det är ett, i all sin enkelhet, anmärkningsvärt byggnadsverk. Efter snart två decennier präglade av effektsökeri och spektakulär konceptarkitektur är det befriande att upptäcka en arkitektur baserad på kvaliteter, tillskapade med enklast möjliga medel. De två korsande axlarna är utsökt placerade och gestaltade. Axlarnas av stående träreglar skapar rytm och balans mellan axelns längsgående riktning och fackens tvärgående. Förhållanden mellan längd, bredd och höjd tycks noggrant studerade och hela byggnaden utstrålar en blandning av värdig harmoni och kraftfull dynamik. Med sin uttrycksfulla gestalt står paviljongen upp mot sin distingerade granne, den massiva Herkules-paviljongen, som annars lätt kunde krossat den med sin visuella tyngd.
Till detta ska läggas en lika subtil och utsökt studerad konstruktion. Ett sinnrikt beslag i rostfritt stål har gömts in mellan två sammanfogade träreglar och fogar samman pelare med takstol och hammarband. Beslaget stadgar på så vis upp strukturen och möjliggör att den spröda gestalten kan ställas ner på marken med minsta möjliga grundläggning och med den lätthet som arkitekturen kräver. Ett enkelt bultförband är det enda som röjer konstruktionen, och de små skruvarna blir ett abstrakt ornament i arkitekturen.
I byggnadens mitt, i mötet mellan de två korsande axlarna, är takstolarna sammanfogade till ett enkelt rymdfackverk. Konstruktionen stabiliserar byggnaden ytterligare och gör den möjlig att uppföra utan störande diagonalstag, dragband eller liknande.
trädkronor, Herculespaviliongens uteservering samt den permanenta scenens yta för uppträdanden. Foto: Hampus Berndtson
Detta lilla byggnadsverk skulle med stor sannolikhet kunna fungera som utgångspunkt för ett läsår eller två på landets arkitektskolor. Här finns i princip allt som en arkitektur ska eller kan förmedla, samlat i en enkel gestalt, producerad med små medel. Allt paketerat i en sinnrikt genomarbetad struktur, präglad av komplexitet och visuell enkelhet.
Byggnadens största brist är sannolikt att den redan tagits ner och inte längre står kvar på platsen. I tävlingens förutsättningar låg att byggnaden skulle stå några veckor under slutet av sommaren, men inte längre. Det vore närmast tragiskt om detta smycke inte fick fortsatt liv och man kan bara hoppas att någon insiktsfull aktör, sponsor eller fastighetsägare säkerställer att byggnadsverkets delar packas ner och förvaras över vintern, så att paviljongen kan återuppföras igen nästa sommar, med fördel på en lika spektakulär plats, gärna på vår sida av sundet.
Foto: Hampus Berndtson
FAKTA
Allépaviljong, Kongens Have, Köpenhamn
Adress: Kongens Have, Köpenhamn Arkitekt: Krupinski/Krupinska Arkitekter Team: Konrad Krupinski (partner), Katarina Krupinska (partner), Victor Johansson, Ingrid Westermark, Erik Westeman, Per Olsen År: 2017
Arkitekten beskriver:
Allépaviljongen är det vinnande förslaget i en öppen internationell tävling för en ny paviljong i slottsparken Kongens Have i centrala Köpenhamn. Tävlingen organiserades av Danska Arkitektföreningen och hade totalt 64 inlämnade förslag. Allépaviljongen öppnades för allmänheten i augusti 2017 och stängdes i september.
En allés långa perspektiv, rytmen av träd längs med sidorna och ljus som silas genom trädkronans bladverk är en upplevelse svår att värja sig mot. I Kongens Have upplever man alléns mystiska kraft på era platser men framförallt i Damegangen och Kavalergangen, där Herculespaviljongen bildar fond.
Vårt förslag till paviljong i Kongens Have utgår från den koreograferade dramatiken i Otte Heiders renässansträdgård och Johan Cornelius Kriegers senare omgestaltning i barockstil. Alléernas suggestiva stämning och trädgårdens tydliga geometri, där gångstigar som oftast möts ortogonalt, har tolkats som byggd konstruktion.
Paviljongen är i plan utformad som ett kors där vardera kortsida bjuder in besökare till en stiliserad allépromenad. Promenaden genom paviljongen blir därigenom en fortsättning på rörelsen i Kongens Have där pelarnas regelbundna placering skapar en rytm som påminner om stammar medan distansen mellan takets träribbor släpper igenom ljus i likhet med en trädkrona. Den låga takfoten beskär i sin tur utsikten liknande en formklippt trädkronas nedre grenar.
Paviljongen är öppen och tillgänglig från alla väderstreck och saknar fram- och baksida. Paviljongens kant erbjuder sittytor från vilka man kan betrakta och interagera med de fyra nya mindre utomhusrum som den korsformade planen skapar. Dessa utomhusrum har vardera en egen tydlig karaktär.
Ett första rum skuggas av stora befintliga lövträd, vilket ger platsen en intim karaktär. Soliga dagar skapas här en behaglig oas för exempelvis picknick eller bokläsning sittandes med ryggen mot ett träd. Ett andra rum ansluter till Herculespaviljongen med dess kafé- och kulturverksamhet. Här kan man sitta vid kafébord och betrakta rörelsen längs med Kavalergangen. Ett tredje rum består av en större öppen gräsyta, de befintliga Cotoneaster-buskarna och gruppen av syrener (som vi om möjligt väljer att bevara). En plats för exempelvis bollspel, frisbee eller för att utöva Tai chi men också där man springandes kan känna gräset mellan tårna. Ett fjärde rum har en fast scen som omsluts av befintliga träd och buskar. Gemensamt för alla fyra utomhusrum är att de ramas in av den nya paviljongen på två sidor.
Paviljongen har som avsikt att med små medel uppmärksamma besökare på olika rumsuppevelser. Utomhusrummen upplevs på olika sätt beroende på om de avgränsas av stig, buske, gräs, träd eller byggnad. Men också om de utöver gräs rymmer annan vegetation, alternativt stolar, bord eller en scen. Paviljongen i sin tur upplevs, trots sitt konstanta tvärsnitt, på olika sätt beroende på i vilken riktning man går, från vilket håll solen filtreras eller vilket utomhusrum man passerar. Sinnesintrycken förstärks också genom träribbornas knarrande under ens fötter, doften av furu och den taktila möjligheten att vidröra pelarna som man passerar.
Utöver den stora fasta scenen föreslås en liten mobil plattform som lätt kan yttas alternativt rullas till olika platser beroende på humör och infall. Uppträdanden kan ske på de båda scenerna men även i paviljongen, som då bildar scen. Olika scenmöjligheter skapar förutsättningar för ett varierat program av musik, teater och andra framträdanden. Paviljongen kan därutöver rymma andra aktiviteter som till exempel långbord, modevisningar och utställningar. Eller annat som fantasin föreslår.
KRUPINSKI/KRUPINSKA ARKITEKTER
(Texten är tidigare publicerad i Arkitektur nr 8 2017)