Michail Bulgakov skrev Moskvaromanen ”Mästaren och Margarita” under åren av Stalins terror och utrensningar på 1930-talet. Samtidigt startade stadens största monumentalbygge under marken: Moskvas metro. Iscensatta rättegångar och fängslanden pågick parallellt med att den moderna storstaden växte fram. Bulgakov tog namnen på sina huvudpersoner, Margarita och Woland, djävulen, från tunnelbanans M-skylt. Djävulen finns inskriven i det moderna projekt som är Moskva. Metronskyltens upplysta ”M” kan när som helst bli sin demoniska motsats ”W” som i Woland.

I avsnitt två om Moskva följer vi individer som blir en massa och individer som frigör sig ur samma massa och blir solitärer. Det finns en återkommande historia i Moskva om massans kultur och individens upplösning. Metron är dess tydligaste uttryck. En parallell stad med gator och mötesplatser. En blandning av egyptiska gravkammare och fickor för folklig frigörelse. Ska du träffa någon i Moskva kommer mötet ofta att ske under jorden, vid någon av perrongerna.

Vi besöker bristens Moskva där människor bor inneboende med sina döda släktingars möbler och böcker. Boendets historia i 1900-talets Moskva är en berättelse om tvångsgemenskap och snäva privata rum. I kommunikalkorna formades en bostadsmodell där det privata och individuella utplånades, och boendet blev en offentlig plats. Vi reser till datjorna, fritidsstugor utanför Moskva formade för urban tillflykt och självförverkligande. Platser där roller kan upplösas och ett visst mått av frihet – och individualitet – kan uppnås.

Och vi kliver in i solitären Konstantin Melnikovs hus, byggt med sparsamheten som ideal av en arkitekt som kom från landsbygden och vägrade bli del i någon kollektiv rörelse. En soloartist i ett massamhälle. Vi hittar oppositionen hos individer som vågar bryta sig loss från folkmassan och välja en egen väg genom Moskvas gator.