Djur på Göteborgssvannen. Ingvar Oldsberg har köpt en av de hotade kranarna i Göteborgs hamn. Han skänker dem nu vidare till Göteborgs stad och Älvstranden som, enligt teveprofilen, ”lovat att ta väl hand om den”. Det låter som om det vore ett utrotningshotat djur i en djurpark. Och kanske är det just vad det är. Och precis som i djurparkssammanhang så är det djuret, inte platsen som är det viktiga. Ingen tror att det finns lejon i Kolmårdenskogarna. Lejonen är tagna ur sitt sammanhang. Som kranarna. De är berättelser om någonting avlägset. Kanske är det ett pedagogiskt sätt att visa på en biotop som är avlägsen. En hamnstad med ett gloriöst förflutet, eller en savann. Eller så är det bara ett bankande på upplevelseindustrins trummor, staden som en tom behållare för allehanda storytelling.

Bortanför ritbordet. Det går bra för arkitektkontoren. Man nyanställer och växer. En följd av detta tycks vara en allt större önskan – och möjlighet – att vidga sin verksamhet och lämna ritbordet. I dag håller White Arkitekter en Arkitekturfestival i Stockholm, som vill vara ”en plattform för demokratisering av arkitekturen genom workshops, samtal, seminarier, POP UP-park, musik och konst”. Kjellander Sjöberg anordnar sedan en tid en Think Tank, senast om ”The street – a functional and social connector”. Arkitekten Malin Zimm öppnar den 14 maj tillsammans med konstnärerna Mattias Bäcklin och Mikael Goralski konstgalleriet Zimm Hall (!) på Dalagatan 20 i Stockholm, ”ett forum för forskningsrelaterad samtidskonst”. Codesign har startat sitt researchlab som de kallar CoRS, där fem nyutexaminerade arkitekter bedriver forskning som med ”akademiska metoder ges friheten att oberoende undersöka frågor och lyfta på stenar som vanligtvis inte granskas”. Här anas en hunger – som kanske är ett tecken på de vanliga vardagliga arkitektuppgifternas relativa förutsägbarhet. Låt oss då hoppas att de här initiativen så småningom når hela vägen in i arkitektarbetet.

Generationsarkitektur. I en uppfriskande bok från landskapsarkitektkontoret Urbio med titeln Myllrande stadslandskap finns en hel mängd roliga ord som de flesta ringar in samtiden på ett fantastiskt vis. Med visa böcker är det så att de bara kan komma till i en viss tid. Och när de läses om tjugo år kommer de att berätta om den här tiden bättre än några andra. De brukar kallas generationsromaner. det är möjligt att Urbios bok är en sorts arkitekturens generationsroman för mitten på 2010-talet. En sökande tid, som letar nya varianter på ordet hållbarhet, som vågar vara flummiga som sextiotalshippies – ”under asfalten en strand” – men vill bottna i vetenskapen. Det är som om de som byggde ekobyar på 1990-talet nu har flyttat in till staden och vill förändra den inifrån istället. Man kan läsa om ”polykyltur i stadsgrönskan”, ”spännande naturlab – debritorium”, ”stadens receptiva ytor”, ”motionspendlarens dröm – stråkstaden” och ”urbana signalarter”. Vad som blir verklighet är inte det viktiga, det är generationsromanens befriande hybris man ska andas in.