Asylsökande är människor som på grund av förföljelse söker asyl eller fristad i ett nytt land, något som enligt FN är en mänsklig rättighet. Under asylprocessen i Sverige ansvarar Migrationsverket för att de asylsökande har någonstans att bo. Migrationsverket äger inga bostäder själva utan hyr endast.
I dag befinner sig Migrationsverket i en situation där de på grund av brist på hyresrätter tvingas upphandla tillfälliga anläggningsboenden, ABT, och enligt LOU (lagen om offentlig upphandling) acceptera allt som når upp till minimikraven.

Minimikraven för upphandlingarna innehåller specifikationer som garanterar en viss standard på boendet, men om man jämför kraven för ABT med andra typer av upphandlade boendeverksamheter visar sig ett glapp i språkbruket. Medan ord som ”individ” och ”den enskilde” används 194 gånger vid upphandling av äldreboende, nämns de inte en enda gång när det gäller ABT.  Och vid en granskning av specifikationerna ställs till exempel äldreboendets ”eget rum med tillgång till egen toalett och dusch” mot anläggningsboendets specifikation där ”antalet duschar och toaletter ska vara en på varje påbörjat 15-tal”. Att få ”välja mellan två varmrätter” med ”lämpliga tillbehör”, ställs mot listade innehåll i termer av ”proteinkälla” och ”senap och ketchup”. Och på så sätt fortsätter det.

Migrationsverket skriver själva att ABT inte är önskvärt, men att det i dagens situation med bostadsbrist och det största antal människor på flykt sedan andra världskriget, är nödvändigt. Frågan om hur detta ska lösas handlar i dag om tillgången på bostäder men diskussionen bör även inkludera boendekvalitet, normer, placering och program.

När antalet människor som söker asyl ökar prognostiseras även tiden för ett första svar öka från målet på tre månader till tio. Rätten till tre överklaganden kunde förut leda till en väntetid på flera år, hur lång det nu kan komma att ta är svårt att föreställa sig. Asylboendena är ofta placerade i utkanten av avfolkningsbygder som gör det svårare för den boende att kunna komma in i ett sammanhang. De asylsökande kan tvingas tillbringa flera år av sitt liv i en miljö med få människor runtomkring och med små möjligheter att jobba eller engagera sig i andra aktiviteter.

1. Människosyn
I Sverige säger vi oss leva i ett jämlikt samhälle, men det syns inte om man tittar på språkbruket i upphandlingen av tillfälliga asylboenden. I en jämförelse med äldreboenden framträder en skillnad i människosyn. Om jämlikhet är navet i vår samhälls­upp­fattning borde även mottagandet av nya individer bygga på det.

Asylsökande som kommer till Sverige erbjuds boende av Migrationsverket. Migrationsverket får en stor del av sina boendeplatser genom att upphandla från externa leverantörer i så kallade tillfälliga anläggningsboenden. När myndigheter upphandlar verksamheter ska alla anbud följa ett förfrågningsunderlag, en kravspecifikation som anger en minimistandard. Dessa förfrågningsunderlag finns för tillfälliga anläggningsboenden för asylsökande liksom för andra typer av boenden, men ställer man dem i jämförelse med varandra är glappet häpnadsväckande stort. Förutom de stora skillnader som rör standarden finns en stor skillnad i hur målgruppen, de faktiska människorna, beskrivs. Det säger någonting om vår människosyn.

Språket skapar, lika mycket som det avbildar, vår syn på verkligheten. Det sätter dessa språkskillnader i ett större sammanhang som talar om en avhumanisering av asylsökande. Det avslöjar något om våra värderingar som genom texten både etableras och reproduceras.
När bostadssituationen för asylsökande blir alltmer akut prioriteras många värden bort. Men vad händer med förmågan till empati om inte ens människan ryms i diskussionen? I texten är det inte svårtytt, det som speglas i språket är inte en humanistisk människosyn.
Innehållet i upphandlingarnas kravspecifikationen visar att fokus inte ligger på individen, jämfört med äldreboende. Det visar också en skillnad i abstraktion, där äldrevården är mycket mindre specificerad.

2. Placering
Platserna för dagens ABT-boende finns ofta i avfolkningskommuner. För att människor som får uppehållstillstånd skall kunna och vilja stanna kvar i kommunen där de introduceras till Sverige bör platsen vara strategiskt vald.
Fram till sista december 2014 hade 81 304 nya asylsökande på flykt från världens oroshärdar kommit till Sverige. En tredjedel av dem bosatte sig hos släkt eller vänner i väntan på besked om uppehållstillstånd. Två tredjedelar hamnade i anläggningsboenden, ABO, varav 40 procent är så kal-lade tillfälliga anläggningsboenden, ABT. I ABT-boenden, som kan drivas eller ägas av vem som helst som når upp till kraven, hyr Migrationsverket platser för asylsökande som de inte kunnat ordna boende till på annat sätt. ABT-boenden kan vara hotell eller andra anläggningar som står tomma under säsonger eller permanent. Då de ofta ligger på avfolkningsorter är det inte svårt att se hur detta många gånger leder till isolering. Det är svårt att komma in i ett nytt samhälle, och det blir inte lättare om samhället och lokalbefolkningen finns flera timmar från ens hem och vardagsliv. Det asylsökande vittnar om är istället hur det skapas en tillvaro som präglas av oro för utvisning och långa dagar utan meningsfullt innehåll.
När det gäller ABT har Migrationsverket i dag inget inflytande över var i landet de ska ligga. Det är minimikrav som styr och de säger ingenting om boendets placering. Upphandlingen går till de billigaste alternativen.

I november 2014 släppte regeringskansliet en slutrapport om flyktingmottagandet i kommunerna, det mottagande som sker efter beviljat uppehållstillstånd då kommunen ansvarar för introduktion i samhället och en mer permanent bostad. Rapporten visar att det ofta saknas ett samband mellan var man bor under asylprocessen och i vilken kommun man erbjuds boende efter uppehållstillstånd, och det är ett glapp som ger oönskade konsekvenser.
Det är viktigt att på en ny plats kunna hitta ett sammanhang, inte minst när man just flytt och förlorat mycket av det man tidigare haft. I en oviss väntan på ytterligare en flytt till en ny plats är det svårt att motivera varför man ska lära känna platsen och hitta ett sammanhang. Hinner man rota sig så kommer man snart ryckas bort igen. Många tackar i dag nej till den kommunplats som erbjuds och förlorar då den rätt till stöd de annars skulle haft. Att många avböjer den plats som erbjuds kan handla om att inte vilja hamna på ytterligare en okänd ort med nya människor att lära känna och ett nytt samhälle att ta sig in i, eller att det på platsen som erbjuds finns dåliga förutsättningar för att hitta ett jobb och ett sammanhang i tillvaron.

Regeringskansliet beskriver behovet av att se till helheten, från anläggningsboende till kommunplats. De efterlyser anläggningsboenden i strategiska lägen, dels i tillväxtkommuner som har kapacitet att ta emot fler människor och dels i kommuner som är i behov av inflyttning. Om detta sker så ökar sannolikheten att fler nyanlända lär känna orten och på egen hand hittar bostad eller i högre utsträckning tackar ja till en bosättningsanvisning där.
Migrationsverket menar själva att tillfälliga anläggningsboenden inte är önskvärda, de är medvetna om de många problem som boendet för med sig. Att det ändå existerar beror på att det är en lösning för en kortare tid, att det är just tillfälligt. Om denna kortare tid vore ett par månader så skulle det kanske inte vara lika upprörande, men i själva verket är det tillfälliga boendet allt annat än kortvarigt. Migrationsverket hade under 2014 som mål att efter tre månader ge besked om den asylsökande skall få permanent uppehållstillstånd eller inte. Väntetiden låg då på fem månader och väntas nu fördubblas under 2015. Om den sökande får ett avslag i första instans finns därefter möjlighet att ompröva beslutet två gånger, men väntetiden ökar då markant. Den genomsnittliga sökandes asylprocess tar i dag drygt 400 dagar, men för de som befinner sig i överklagandeprocessen handlar det om många år.
Och när tiden som benämns som tillfällig blir längre och längre har det som benämndes som tillfälligt kommit att bli en stor del av ens liv. Vi säger oss vilja ha ett samhälle som strävar mot integration, men vi planerar för det motsatta.  (Källor: Migrationsverket. Verksamhets- och utgiftsprognos. Dnr 1.1.3-2015-3439. April 2015; Regeringskansliet. Slutrapport – Regeringens samordnare för kommunalt flyktingmottagande. Dnr: A2014/232/IU. November 2014.)

3. Boendekvalitet
De billigaste förslagen på asylboenden som når upp till kraven måste accepteras av Migrationsverket. Det gör det möjligt att med låg standard ta ut hög vinst. Men det måste kunna erbjudas ett värdigt boende med möjlighet till engagemang i lokala aktiviteter som kan skapa ett nytt sammanhang att känna sig trygg i.

Bristen på hyresrätter i städerna kombinerat med LOU, lagen om offentlig upphandling, gör att de billigaste förslagen som når upp till kraven måste accepteras. Det innebär ofta omgjorda hotell på landsbygden som inte går med vinst och det är en kortsiktig osäker lösning på ett akut problem.
I en kalkyl där minimikraven för ABT uppnås kan det utläsas att det går att göra stora vinster om man låter kostnader för ytterligare kvaliteter utebli. Och precis som annars på bostadsmarknaden är det de mest utsatta som blir lidande.
Privata aktörer gör alltså vinst på att asylsökande lever under minimala förhållanden som de flesta av oss aldrig skulle acceptera. Standarden minskar medan vinsterna ökar, och bostadsbristen trycker på med löfte om ytter­ligare försämringar.
Situationen är inte övergående och det krävs en långsiktig lösning. Vi kan inte låta människor bli utnyttjade, genom att endast ses som siffror i ett excelark.

Närhet till aktiviteter, samhällsfunktioner och människor möjliggör möten och interaktion och motverkar isolering och är saker där systemet brister idag. Utifrån individuella kunskaper och intressen skulle möten på individnivåkunna möjliggöras där människor med olika bakgrund kan mötas på lika villkor.

4. Vad bör göras?
Det behövs nya former för planering av bostäder som på ett jämlikt sätt utgår från både individens och det lokala samhällets intressen och behov. För detta krävs att man utifrån en humanistisk människosyn tillgodoser placering i landet, boendekvalitet och möjlighet till socialt sammanhang.

I Sverige finns det många initiativ riktade till asylsökande och nyanlända flyktingar. Det finns både de som syftar till att ge hjälp och stöd under asylprocessen och de som fokuserar på att underlätta vägen in i samhället. Men var finns arkitekterna?

En central diskussion i arkitektvärlden är hur vi kan rita miljöer som höjer människors livskvalitet. Varför är vi så tysta när det kommer till de asylsökandes miljöer. Vi tror, liksom Migrationsverket, inte på tillfälliga bostäder, utan det behövs långsiktiga strategier med exempelvis öronmärkningar av lägenheter för asylsökande och andra ekonomiskt svaga grupper i nybyggen. Staten måste ta sitt ansvar för att undvika isolering och segregation och underlätta för möten mellan människor.

Vårt mål är att skapa en ny form av boende som på gemensamma grunder bryggar över mellan den asylsökande eller nyanlända och lokalinvånaren. Förhoppningarna är att de asylsökande kan få ett så rikt liv som möjligt, samtidigt som boendet bidrar till lokalsamhällets kultur-, närings- och föreningsliv.
Idag kan den långa processen göra att det tar lång tid innan man får tillgång till kommunernas program för nyanlända. Det bör vara en självklarhet från början. Varje människa som bosätter sig I Sverige, frivilligt eller på flykt, under en kortare tid eller längre tid, bör få samma möjligheter och rätt till utbildning, sjukvård, arbete och boende från dag ett.