The Economist Building, London 1959-1964. Arkitekter: Peter and Alison Smithson. Foto: Anne-Sophie Ofrim/Wikimedia Commons

”Obunden av dagsländor men intresserad av sin nutid”

”Det här är en bok för den som vill, obunden av dagsländor men intresserad av sin nutid, både bilda, utmana och roa sig på arkitekturens praktikfält, med ett stort, brokigt och personligt referensgalleri som sällskap”, skriver Elizabeth B Hatz om ”A Real Living Contact with the Things Themselves: Essays on Architecture” av Irénée Scalbert.

Det uppmärksamma och inträngande betraktandet av arkitektur i verkligheten, i ritning och genom konsten, är för de flesta arkitekter i dag antagligen ett undantag – om inte en lyx – få unnar sig. Men när någon annan utför det gedigna, livsviktigt utvecklande och tidsödande arbetet och serverar det i bokform, kan det kanske gripa in i den egna verkligheten och ge oanade efterverkningar, förhoppningsvis också på betraktelsen och arbetet i det rika ämne som arkitekturen är.

Så skulle man kunna se på den nya essäsamling som arkitekturkritikern Irénée Scalbert har åstadkommit – A Real Living Contact with the Things Themselves – som en rad inträngande betraktelser, relevanta för en djupare insikt om arkitekturens sammansatta natur och inte minst – mångfasetterade tillkomst.

Irénée Scalbert, uppvuxen i Amiens i Frankrike och utbildad till arkitekt vid AA School London, är en av vår tids   viktiga och mest personliga arkitekturkritiker, under lång tid i redaktionskommittén på AA Files och med en diger verkslista där man finner till exempel Never Modern, om 6a Architects och Tom Emersson, och A Right to Difference, hans stora verk om den originelle franske arkitekten Jean Renaudie.

Essäerna, trädda som brokiga pärlor på en tråd, behandlar till synes vitt skilda ämnesområden – gotiken, Yokohamaterminalens tillblivelse, rokokon, Smithsons Economistbyggnad, Stirling och Gowans Ingenjörsbyggnad i Leicester för att nämna några. Tråden tycks ofta tvinnad av en upprorisk motvilja mot det  klassiska eller det reglerade, och ibland av en dragning mot vardagens enkla lekfullhet.

Som många säkert anar, anspelar titeln på den välkända frasen i Goethes italienska resa: ”Jag ska aldrig vila förrän jag vet att alla mina idéer härrör, inte från hörsägen eller tradition, utan från min verkliga levande kontakt med tingen själva.”

För Scalbert är detta uppenbarligen ett viktigt rättesnöre – en spänst han söker genom att försöka ta spjärn mot det gängse gångbara och finna egna modeller. Citatet som i grunden bottnar i en trohet mot det oförställda som bara kan upptäckas av egen verklig erfarenhet, observation och insikt, är även titeln på en av essäerna, tryckt första gången i AA Files 50, 2004. Signifikativt sker här den arkitektoniska betraktelsen genom måleriet, av ”landskapet”, från 1650-tal till 1850-tal. Scalbert har alltså låtit konstnärerna, i vissa fall de målande arkitekterna (som Schinkel) stå för det gedigna, livsviktigt utvecklande och tidsödande arbetet att betrakta direkt. Eftersom Scalbert så ofta reser, förmodar man att han besökt åtminstone en del av de aktuella platserna, som visserligen i många fall förvandlats totalt, och det skulle varit intressant om detta ytterligare lager av författarens egen direkt sinnliga erfarenhet, hade kunnat synas ännu mer i texten. Essän är trots detta en av de mest betydande i boken, när den belyser nyanser mellan skiss och målning och varför Schinkels trädgårdsmästarbostad i Potsdam långt mer förmedlar den informella italienska vardagligheten, än vad Nash Italieninspirerade villa i Cronkhill gör. För Scalbert gör hela tiden befriande självklara kopplingar mellan sina studieobjekt inom arkitektur och konst.

Ett annat exempel på Scalberts instuderingsmetoder i kontakt med tingen själva kan man avläsa i en nästan rafflande essä, nämligen den som följer FOA i arbetet med Yokohama-terminalen.

Det är sällan man får en så nära inblick i, och samtidigt analys av, gestaltandet, genom ritningens komplicerade geometriska tillblivelseprocess, fram till överväganden i byggnadsskedet, samtidigt genomgående generöst och vackert illustrerat. Bildvalet är genom hela boken ett avgörande signum för författarens handlag. Bilderna i essän om gotiken får ibland breda ut sig över hela upp slag och blir verkliga möten med såväl ting som rum. Det gäller både äldre stor bildsfotografier i svartvitt och de bilder som ledsagar texten om landskapsmåleriet.

Men det som kanske är allra mest utmärkande och värdefullt i denna bok är att det är en arkitekt som lägger upp byggnaderna på operationsbordet för ingående analys och då lyckas identifiera alla de mest vitala organen och cirkulationsflödena i verken och deras tillblivelseprocess.

Det är en bok inte bara för den historiskt och teoretiskt nyfikna utan i allra högsta grad för den gestaltande arkitekten. Så blir läsningen av till exempel kapitlet om en av 1960-talets mest originella och intressanta byggnader, ingenjörshuset i Leicester av Stirling och Gowan, ett belysande exempel på hur två arkitekter i sina försök att undvika gängse bekväma arbetssätt förkastar både pittoresk Sverige inspirerad efterkrigsplanering som alltför trygg och neo-palladiansk finess som ”en bisarr skola i elegans” och i stället lär sig fritt av Kahn, Wright, Aalto, de Stijl och – kanske i ännu högre grad – av mindre kända lokala förmågor som ingenjören Owen Williams. Att följa en så pass komplicerad byggnads gestaltningsprocess – där byggnadens geometriska mitt till slut balanserar mellan en centraliserad helhet och autonoma delar ungefär som motivens transmutationer i en kubistmålning – gör att man själv börjar se byggnaden i ett klarare ljus och känner spelet mellan delarna i helheten.

Det ska noteras också för den svenska publiken att Scalbert är väl insatt i vårt lands arkitektur och kultur, så att Olof Fredsbergs målning av Ulla Tessin i sitt arbetsrum på Åkerö från 1796 sitter som första bild till essän The Rococo Revolution och att Kina Slott sedan dyker upp inne i kapitlet, ska inte förvåna.

Den något förbisedda och marginaliserade rokokon, som för Scalbert lite upproriskt tecknar en längtan efter frihet och en begynnande globalisering, kastar också ett nytt ljust över en eklekticism som bejakar stundens ingivelse och lånar – eller snarare stjäl och gör till sitt – element från skilda stilar och länder (chinoiserierna tar ju sin begynnelse här) för att i capriccios (från italienskan: nyck, infall) med lätta och sirliga linjer skildra en förföriskt bekymmersfri vardag. Denna lättjefulla vardagliga sysslolöshet påpekar Scalbert, är inte någon slapphänt njutning, utan ett målmedvetet motstånd mot byråkratin och det bokstavligt regelbundna. Det bör ju påpekas att just det kapriciösa vardagslivet var bara få förunnat och långt från den allmänna vardagen. Något av AA-skolans traditionella förkärlek till det avantgardistiska, även när den vilar på exklusivitet, lyser igenom i Scalberts oppositionella stil. Men tilltaget fungerar för att levandegöra upptäckter i bild och verklighet som gör vårt seende både mer skärpt och kanske mer känsligt.

Det är signifikativt att Scalbert i sista essän i boken skriver om Londons egen ”naturhistoria”. Hur den, intrikat och olikt andra städer, vävt samman natur och människa i en förhandling, där Mark Brearley och framför allt Peter Beards mot alla odds, men genom Green Grid och Rainham Marshes i nutid förvandlat för orenade wastelands till helt nya biotoper. Scalbert har kommit till insikt om den stora skapande utmaning som ligger i att inse att naturen är del av vår kultur, vårt illa skötta livsrum, där vi alls inte är ensamma eller ens centrala, men viktiga som arkitekter.

Det här är en bok för den som vill, obunden av dagsländor men intresserad av sin nutid, både bilda, utmana och roa sig på arkitekturens praktikfält, med ett stort, brokigt och personligt referensgalleri som sällskap.

 

Elizabeth B Hatz är universitetslektor
i arkitektur vid KTH.

Mer innehåll om ämnet