I Lund kan en fullt fungerande högstadieskola snart få lämna plats för ett nytt megagymnasium. Men ska vi verkligen riva fungerande byggnader i Sverige 2019, frågar sig arkitekten Karin Göransson.

I centrala Lund ligger sekelskifteskvarteren Jutahusen. Likt många andra äldre gentrifierade områden bär de på sin unika historia. Kvarteren har ett starkt bevarande och miljövärde med sina sammanhängande stråk av äldre bebyggelse. Kvarteren domineras av bostäder, men här ligger också Polhemskolan, Nordens största gymnasium, med 2 700 elever och 220 lärare. Här finns också småskalig industri och handel, några konstgallerier samt ett högstadium, Svaneskolan.

En fullt fungerande högstadieskola med 340 elever och 30 lärare. Så långt är allt väl, om det inte vore för att ytterligare ett gymnasium knackar på dörren och kräver sin plats för 2 500 gymnasister – på just den plats där Svaneskolan ligger och 130 meter från Nordens största gymnasium.

För Jutahusen innebär detta att det dagligen kommer att röra sig 5 000 gymnasister inom det finmaskiga kvarteret. Men vart ska Svaneskolan då ta vägen? Jo, säger ledande politiker, den ska flytta till Parkskolan. Ett av domkyrkoarkitekt Helgo Zetterwalls innerstadssmycken från 1877. En skola som inte uppfyller lägsta samtida skolprestanda och som dessutom är granne med järnvägens överhängande olycksrisk.

Som om inte det vore nog knackar ytterligare en gymnasieskola på dörren. Den anrika Katedralskolan låter hälsa: ”Ge tillbaka Parkskolan till oss, Zetterwall byggde den som vårt annex.

Soppa? Ja.

Den i Lund planerade trestegsraketen, värd en miljard, stiger knappast spikrakt mot skyn med folkets jubel som extra bränsle. Nej, den står kvar på avfyrningsrampen och spottar och fräser.

Svaneskolan invigdes 1968. Namnkunniga Hans Westmans arkitektateljé med arkitekten Fritz Österlin var upphovsmän. Skolan består av fyra byggnadskroppar i en till två våningar med plana tak. Rödbruna tegelfasader och, i anslutning till fönsterpartierna, betongelement med framtvättad singel i ytan. De stora vertikala fönsterbanden i trä präglar byggnadens tidstypiska uttryck och gör något för hela kvarteret.

Skolan har allt ett högstadium behöver. Specialsalar, gympasal, matsal, bibliotek, grupprum och skolsköterska. Den har 100 kvadratmeter scen utsmyckad av monumentalkonstnär John Wipp. Verket Spectacolore är ett pionjärverk i modern svensk konsthistoria. Som en parentes kan nämnas att Kiruna kommun planerar att varsamt flytta Wipps stora väggmosaik

Djungelinteriör i samband med byggandet av ett nytt centrum.

Svaneskolans skolgård kringgärdas av generösa grönområden och tidstypiska mellanrum. Tyvärr har de inte underhållits och med tiden förslummats. Nyligen gjordes mångmiljoninvesteringar i ventilationssystemen. Att utveckla detta konglomerat borde vara en självklarhet. Vari ligger då förträffligheten i att riva en väl fungerande skola? Framför allt verkar det handla om att Lunds kommun vill locka hit grannkommunernas ungdomar, som genom skolpengen ska hjälpa till att finansiera ett fantastiskt Hedda Anderssongymnasium ritat av Wingårdhs.

Visionärt och samtida? I grunden hänsynslöst och absurt, om ni frågar mig. I synnerhet när det finns utmärkta alternativa placeringar för skolan, med färdiga betongstommar att bygga vidare på. I detaljplanearbetet med den nya gymnasieskolan står att läsa att det ska finnas extra fokus på att projektet ska stärka Lunds sociala hållbarhet. Hur då? Genom byggbolagens makt och intresset av ökat skatteunderlag?

Ska vi verkligen riva fullt fungerande byggnader i Sverige 2019? I en tid då vi borde spara på resurser borde det snarare vara tongivande att förvalta och utveckla friska byggnader. Det tål att påpekas att en rivning av Svaneskolan och byggandet av ett nytt gymnasium motsvarar 75 000 flygresor i utsläpp av koldioxid, enligt uträkning på www.sas.se/hallbarhet. Var finns ambitionen att ta tillvara befintliga platser och dess kvaliteter? Kulturvärden försvinner i byggprocessen, rapporterar Riksantikvarieämbetet.

Sannerligen.