När regeringen nu tillsätter en utredning för att forma en ny social bostadspolitik utesluts arkitekter och forskare. Utan kunskap om kvalitet och arkitektur kommer framtidens sociala bostadspolitik fyllas med dåliga bostäder, menar Kajsa Crona och Ola Nylander.

Bostadsbyggandet lider av många problem. Bostadsbristen bidrar till höga priser och byggtakten är fortfarande för låg för att nå regeringens mål. 2016 färdigställdes 40 000 nya bostäder medan målet ligger på 70 000. Svenska bygg- och bostadsföretag gör stora vinster, priserna på hus och bostadsrätter ökar stadigt samtidigt som byggkostnaderna i Sverige är dubbelt så höga som i många andra EU-länder.

Och så var det kvaliteten på det som byggs. En yngre kollega till oss sammanfattade läget: ”När jag som nyutexaminerad arkitekt 2003 ritade bostäder var en lägenhet på 2 rum och kök 60–65 kvm. Idag är beställningen en tvåa på 35–40 kvm.”

I boken 13 myter om bostadsfrågan konstateras att bostadsutvecklingen från 1930-talet med ökad standard, ökad area och bättre teknik har ersatts med en negativ utveckling. De bostäder vi bygger 2017 är sämre än tidigare bostäder ur flera aspekter. Det är därför glädjande att Socialdemokraterna nu tillsätter en expertgrupp med målet att fokusera på en ny, social bostadspolitik för att stärka ekonomiskt svaga grupper. Expertgruppens medlemmar är hämtade från Veidekke, Riksbyggen, Hyresgästföreningen, SABO och Einar Mattsson.

Det är ett perspektiv som närmast helt lyser med sin frånvaro i dag, enligt Lennart Weiss från Veidekke som leder arbetet i expertgruppen, i dag bygger vi för de etablerade på bostadsmarknaden, en politik som gör att svaga grupper inte kommer in på marknaden.

Men ett annat perspektiv som också lyser med sin frånvaro är arkitektur- och forskningsperspektivet. Ingen i expertgruppen har arkitektkompetens. Arkitektur eller kvalitet nämns heller inte i det bostadspolitiska program som regeringen presenterade 2015.

Att den bostadspolitik som nu tar form har stora likheter med 1960-talets förarbete inför Miljonprogrammet är det många som redan har påpekat. När byggindustrialiseringsutredningen presenterades 1964 var bostadsbyggandets omorganisation en viktig del. Arkitektens roll som byggherrens förtrogne sågs som förlegad.

De svenska storvarvens effektiva produktion av 400 000 tons oljetanker lyftes fram som en förebild för byggbranschen. För bostadsbyggandet innebar det ökat fokus på produktionen. Arkitektrollen förminskades genom införandet av totalentreprenaden och det generella tillägget ”eller likvärdigt” som från mitten av 1960-talet skrevs in i föreskrifterna i alla beställningar. Många delar av Miljonprogrammets problematik med för hög exploatering, upprepning, grov detaljering och dålig platsrelation var en direkt följd av arkitektens reducerade roll.

Avsaknaden av arkitekturkunskap i Socialdemokraternas expertgrupp är likt ett eko från 1960-talet. Att utveckla idéer om social bostadspolitik för ekonomiskt svaga grupper utan att ha med ett arkitekturperspektiv är att göra om samma misstag, 50 år senare.

På Chalmers arkitektur har vi nu startat verksamheten i vårt nya Centrum för boendets arkitektur. Ambitionen med centrumet är att lyfta fram arkitektur och kvalitet i bostadsfrågan. Målsättningen är att aktivt vara med och bidra till att utveckla svenskt bostadsbyggande till en hög nivå, också internationellt. Sverige är bra på mycket och det finns ingen anledning till en negativ utveckling för just bostadsbyggandet. Folkhälsa, integration och hållbar livsstil är alla delar i bostadsbyggandet och arkitektens kompetens.