Kungliga nationalstadsparken grundades av bland andra WWF och Förbundet för Ekoparken och invigdes 1995 av kung Karl XVI Gustaf. Området utgör en grön lunga på 27 kvadratkilometer och rymmer skogar, sjöar, parker och innerskärgård. Foto: WWF.

Stockholms stad går byggarnas ärenden

Exploateringskontoret hävdar att Nationalstadsparken lever i samklang med stadens utveckling. Men Henrik Waldenström, en av parkens initiativtagare, menar att ”grönstrukturen skövlas i stället för att stärkas”.

Sara Lundén, avdelningschef på Exploateringskontoret i Stockholm, påstår i ett svar på min debattext i Arkitektur 8/2019 att Stockholms stad ”tar stor hänsyn till Nationalstadsparken i utvecklingen av nya stadsdelar”, till exempel i Albano och i Norra Djurgårdsstaden. Jag håller inte med om det. Stockholms stads planeringsfilosofi minskar grönytor i rask takt. Byggs de 140 000 bostäder som nu planeras kommer 25 procent av grönytorna i Stockholms kommun att försvinna. Detta drabbar små och stora grönområden överallt. Staden har lagt ett missilregn av projekt i innerstaden, där grönskan per invånare är som minst, men vinsten (genom dyra bostäder) är som störst för byggföretagen. Nationalstadsparken får ta sin beskärda del. Staden har inte anpassat bebyggelsen i Albano till vare sig Brunnsvikens landskap eller Veterinärhögskolans vackra tegelarkitektur. I Albano kommer det att byggas ett par mycket stora sammanhängande volymer i ljus puts (motsvarande 15 hötorgsskrapor). Dessa kommer att fullständigt dominera denna del av Brunnsviken.

Av planerna på kolonilotter på taken blir det inget. Takterrasser har visat sig inte hålla för träd, bara för mindre buskar och markvegetation. Roslagsvägen kommer
att fortsätta vara en bullrande motorväg i stället för att utformas som en trädkantad stadsgata med maxhastighet på 40 km/tim, vilket utlovades när detaljplanen antogs. Planer ser ibland lovande ut i början, men urvattnas ofta i genomförandeskedet.  Den mycket kompetenta Kommittén för gustavianska parken ansåg i domstol att ”det är fråga om skada på det historiska landskapets natur- och kulturvärden. Det saknas därmed laga stöd för att godta detaljplanen.” Är detta att ”ta stor hänsyn till Nationalstadsparken”? Knappast.

I Norra Djurgårdsstaden möts man av ett sönderförtätat område med spinkiga alléträd som behöver många decennier för att kunna medverka i en redan mycket försvagad spridningsväg. Gasverksområdet, som av staden tidigare framhölls som en viktig spridningsväg inom Nationalstadsparken, led i och med saneringen en mycket stor förlust av vegetation. Nu vill staden gå vidare och bebygga delar av Hjorthagsparken, en skogsrest som tillhör samma spridningsväg. Grönstrukturen skövlas i stället för att stärkas. Bobergs tegelarkitektur smälte väl in i landskapet jämfört med dagens brutalistiska husmur, snart följd av en jätteskyskrapa. Man använder hushöjder och utformning som inte passar in i omgivande landskap och för att verkligen visa hur lättviktig denna så kallade ”miljöstadsdel” är har man parkeringsnorm 0,5 – varannan lägenhet förväntas alltså ha bil! Gröna väggar och tak är populärt, men effekten är begränsad och tillför inte flanörer och lekande barn särskilt mycket, såvida de inte är fasadklättrare. Min slutsats av stadens planering är att man mer och mer anpassar sig till byggarnas intressen och överexploaterar områden på ett sätt som inte kommer i närheten av Boverkets normer. Man stjälper rekreationen på en annan markägare. Det mesta av det som Sara Lundén skriver är skön grönmålning för att dölja stadens orimliga exploatering av natur och kultur.

Förhoppningsvis kan händelser som domen som stoppade Stockholms stads planerade fällning av nio värdefulla jätteekar i Kristinebergs slottspark bidra till att vända vinden. Allt fler medborgare vaknar och engagerar sig mot stadens och byggbolagens systematiska utplånande av natur- och kulturmiljöer i Stockholm. Kanske kommer en insikt om att Stockholms, innerstadens såväl som förorters, kvaliteter inte behöver byggas sönder utan att man inom regionen/länet kan dela på bördorna för bostäder, kontor och service.

Då slipper Nationalstadsparken möta en stegvis utplåning med staden som servil hjälpreda åt vinsthungriga byggbolag. Hoppas de salamandrar som staden flyttat på får det bra.

Henrik Waldenström är en av initiativtagarna till Nationalstadsparken.

Mer innehåll om ämnet